De flesta som genomgår mammografi väntar sig förmodligen ett snabbt klartecken. ”Allt är bra!” Att då bli kallad till en kompletterande bröstundersökning eftersom något ser misstänkt ut kan sätta i gång massor av tankar som hänger kvar långt efter att man har blivit friad från misstankarna om bröstcancer. Hos var tredje kvinna som har varit med om falskt positiva mammografier åker känslolivet berg- och dalbana i uppemot ett år efteråt, visar röntgensjuksköterskan Anetta Bolejkos avhandling. Ändå var alla kvinnor som intervjuades i hennes studie positiva till mammografi och tänkte fortsätta komma på kontrollerna.

— Trots obehagen var de tacksamma över att ha blivit noggrant undersökta. Att vissa blir oroliga är en konsekvens av hälsokontroller, den bör dock vägas mot nyttan med mammo­grafier, säger hon.

Mer än en halv miljon kvinnor i Sverige undersöks varje år genom mammografi. Av dem kallas omkring tre procent till en kompletterande bröstundersökning och det är där orosprocessen sätts i gång. Problem som ångest och sömnsvårigheter kan triggas av att kvinnorna surfar på nätet och läser cancerbloggar. Men andras berättelser kan också ha den omvända effekten och stärka kvinnan när hon tror att hon är drabbad.

Debatten om mammografins varande har stundtals varit het i Sverige och Anette Bolejko vill inte att hennes studie ska användas som ett slagträ för dem som vill avskaffa undersökningen. Däremot borde vården bli bättre på att ta hand om kvinnorna efteråt.

— Jag är inte motståndare till hälsokontroller men alla har sidoeffekter och dem bör vården ta ansvar för, säger hon.

Till exempel skulle kvinnor som mår dåligt efteråt kunna erbjudas kuratorsamtal, en typ av tänkbara åtgärder som Anetta Bolejko ska forska vidare kring. Men kanske ännu viktigare är det att kvinnorna är välinformerade om undersökningens för- och nackdelar redan när de kommer till mammografin. Just nu pågår ett arbete med att ändra kallelserna till förstagångsbesökarna så att de både berättar om nyttan och riskerna.

Vid själva besöket spelar också röntgensjuksköterskan en viktig roll.

— Kommunikation är a och o och det räcker inte att kvinnan har fått information, hon måste också ha förstått den, vilket är verksamhetens ansvar, säger Anetta Bolejko.

Kvinnorna i hennes studie var nöjda med bemötandet och hämtade styrka ur det professionella omhändertagandet.

— Men det finns alltid utrymme för att utveckla det, till exempel genom att nyansera informationen om undersökningen, säger Anetta Bolejko.