”Mår patienten bra gör jag det”

Arbetsmiljö. Slamrande maskiner, långa pass, trötta ryggar och ömma fötter. Hur kommer det sig att operationssjuksköterskor älskar sitt jobb?

Att assistera vid operation innebär långa arbetspass i samma ställning, med risk för skador. Men det avskräcker inte operationssjuksköterskan Monica Bergström vid Blekingesjukhuset i Karlskrona.

??Vad är det som lockar dig i arbetet??

— Det är roligt med anatomi, kroppen är fantastisk. Att få se kroppen inuti och dessutom hjälpa människor är så givande. Jag trivs också väldigt bra med teamarbetet på salen.?Under operation är hon superkoncentrerad och har fokus på patienten. ?

— Om patienten blöder eller har det besvärligt på annat sätt, tänker jag på patientens bästa. Går operationen bra mår jag bra. ?

Med hjälpmedel underlättar hon också arbetet för sig själv, höjer och sänker instrumentborden när det behövs och står på en pall som hon justerar så att den passar. De nya operations­lamporna kan regleras och är lättare att styra än de gamla. Att skifta arbetsuppgifter, vilket hon också gör om det är möjligt, är ett sätt att minska belastningen. Efter att ha stått på operation en hel dag är det bra att göra något annat nästa dag.

??Operationssjuksköterskan Lena Leidefalk är avdelningschef på centraloperation. Hon tycker inte att arbetsmiljöproblemen är större än de är för till exempel en kontorist. Sjuksköterskorna tänker på att röra på sig för att undvika skador, vilket Monica Bergström håller med om.?

— Alla operationssjuksköterskor känner av belastningen, men jag har inga skador vad jag vet. Vi gör tåhävningar och har pausgympa vid långa ingrepp. Vi håller heller inte hakar så ofta som förr, säger hon.??

Dagsprogrammet är oftast omfattande och det händer att allt inte hinns med. Men då det inte får bli fel på grund av stress, koncentrerar sig sjuksköterskorna på en patient i taget.?

Ur arbetsmiljösynpunkt är det bättre att assistera vid olika typer av ingrepp än att jobba med samma sak hela tiden. Vid en hand- eller arm­operation kan sjuksköterskan stå nästan hur som helst och byta ställning när hon vill, men vid de flesta ingrepp går inte det. Inför en operation förbereder sig Monica Bergström därför genom att placera instrument och dukar så nära att hon inte behöver sträcka sig långt för att nå dem. Hon står gärna på en pall för att komma lite högre och därmed få överblick.

?Lite knepigare är det vid vaginala ingrepp. Då sitter sjuksköterskan mellan patientens ben, lite snett, och håller hake, peang eller annat. ?

— Man försöker ändra ställning, men det kan vara svårt och patientens bästa går först, säger Monica Bergström. ?

Trots det påfrestande jobbet vill operationssjuksköterskor inte gärna bli avlösta för till exempel lunch. Att lösa av varandra ofta stör flödet under operationen vilket rubbar patientsäkerheten. Att vara operationssjuksköterska handlar mycket om att ha koll på sitt material och att få flöde i operationsprocessen, säger hon. ?

— Stora och långa operationer brukar vi kunna duka upp innan vi startar och medan narkosen söver går vi ut och fikar. Då klarar vi oss fram till lunch utan avlösning. Att jobbet är så roligt hjälper också till.?

Avdelningen utvecklas ständigt, även tekniken. Höga ljud och skrammel av olika slag från sug, diatermi med utsug, respiratorer och syrgas gör att ljudnivån nästan alltid är hög i en operationssal. Dessutom används allt fler apparater som för mycket väsen, som borrar och röntgen­utrustning. Härnäst väntas en c-båge, mobil röntgenutrustning, som kommer att skötas av röntgensjuksköterskor vid invasiv kärlkirurgi. Men allt buller till trots, är hörselproblem på avdelningen få. ?

Arbetsmiljön skulle gå att förbättra, men det kräver stora åtgärder. Lokalerna är gamla och rummen små. Den moderna utrustning som behövs på en operationssal kräver betydligt större utrymme än dagens 40 m² — drömmen är minst 60 m².

?Sjuksköterskornas arbete underlättas dock av en robot. En av robotarmarna håller optiken och de instrument som används under operationen. ?

— Eftersom det är minimal-invasiv kirurgi som görs genom små titthål behöver vi inte hålla några hakar, däremot låter roboten en del och det är mörkt i salen för att vi ska se skärmarna bättre. Hur det påverkar oss vet vi ännu inte så mycket om, säger Monica Bergström.

??Långa operationer ger ömma händer. Monica Bergström försöker variera ställningen när hon håller hakar, men det är svårt. Kollegerna växlar mellan gyn, kirurg och ortoped, men själv håller hon sig till gyn eftersom hon är sektionsansvarig, vilket innebär att hon har en del administration och på så sätt får variation i arbetet som minskar belastningen.?

— Visst är det jobbigt med sneda positioner och svårt att undvika det. Men jag trivs i mitt yrke och står ut med att få ont i händer och fötter. Jag håller mig i gång med hjälp av en aktiv fritid.

Hon sätter också sitt hopp till att det pågår en ständig utveckling av operationsteknik och hjälpmedel, samt att instrument och medicinteknisk utrustning blir allt lättare och smidigare.