Jag lyssnade på Sauls hjärta och lungor och avslutade sedan min bedömning med att titta på hans ben. Mary hade rätt: Det var inflammerat igen, trots den tidigare antibiotikabehandlingen. Men den här gången verkade rodnaden sprida sig längs benet upp mot knäet. Jag ägnade ett ögonblick åt att rita en linje runt rodnaden med kulspetspenna — en demarkationslinje för att kunna avgöra huruvida infektionen svarade på våra behandlingar. Sedan satte jag mig bredvid Saul, tittade igenom hans övriga provsvar och upptäckte raskt att ett nyligen gjort test visade att han var koloniserad med en allt vanligare, höggradigt resistent bakterie. Denna osedvanligt otrevliga variant av Staphylococcus har blivit varje läkares plågoris på senare år. De resistenta bakteriestammarna har blivit nästan allestädes närvarande på sjukvårdsinrättningar runt om i världen.

Medan jag begrundade mina begränsade behandlingsalternativ kände jag att någon mer fanns i rummet. Jag tittade ner och fick se Oscar sitta på golvet och uppmärksamt iaktta mig.

”Hej du. Går du ronden med mig nu?”

Jag böjde mig ner och höll fram handen. Oscar luktade intresserat på den, ställde sig sedan upp, kom närmare och tillät mig att försiktigt klia honom bakom öronen. Så hoppade han upp i mitt knä, satte sig och betraktade mig. Han spann.

”Jaha, vad tror du?” frågade jag Oscar och nickade mot patienten.

För en sekund tittade han mot Saul som om han faktiskt bedömde situationen. Så hoppade han ner från mitt knä och gick fram till vilstolen. Han tog ett språng upp på armstödet och vädrade i luften. Sedan hoppade han ner och kilade ut ur rummet. Det slog mig att jag precis hade fått ett andra utlåtande från en katt.

Jag avslutade undersökningen och sa adjö till Saul. När jag kom tillbaka till receptionen fann jag Mary där, upptagen med att skriva i en journal. ”Jaha, jag har just gått ronden med Oscar”, förkunnade jag leende.

”Tror du på oss nu?” frågade hon.

”Så långt skulle jag inte gå, men jag har funderat. Låt oss säga, för diskussionens skull, att han har förmågan att känna när döden är på väg. Tror du att han helt enkelt känner lukten av ett hormon eller något som du eller jag inte kan uppfatta?”

”Jag vet inte, David. Jag vill gärna tro att det är lite mer än så, men jag har läst om sjukvårdspersonal som säger att de kan känna på lukten när döden är nära.”

Jag funderade på det Mary sa och insåg att det fanns åtminstone en möjlig vetenskaplig förklaring.

”När celler slutar fungera inträder ett svälttillstånd och man kan känna lukten av ketoner”, sa jag och syftade på den sött doftande kemiska biprodukt som också kan uppfattas hos personer med okontrollerad diabetes.

Mary ryckte på axlarna. ”Personligen vill jag gärna tro att det är mer än bara en lukt. Kanske noterar Oscar hur personalen på våningsplanet beter sig. Du var ju trots allt inne i rummet nyss och visade intresse för Saul. Han kanske bara ville vara med i laget? En katt måste ju förtjäna sitt uppehälle, vet du.”

Jag tittade bort längs korridoren, försjunken i tankar. ”På sätt och vis låter det rimligt”, sa jag, ”men det förklarar inte varför han ibland är den förste som går in i ett rum när en patient är döende.”

Jag måste ha sett fundersam ut, för Mary nöp mig lekfullt i armen. ”Akta dig!” sa hon. ”Överansträng inte hjärnan!”

”Det är lustigt”, sa jag . ”Jag har en massa medicinsk utbildning och erfarenhet och ändå kommer jag ofta in i ett rum och har ingen aning om vad som kommer att hända. Jag menar, hur ofta frågar anhöriga dig hur lång tid deras närstående har kvar?”

”Hela tiden.”

”Vad säger du till dem?”

”Jag säger att den enda som faktiskt vet är Gud och jag har inte hans telefonnummer.”

”Som en katt”, sa jag tankspritt.

”Vad?” Nu var det Mary som såg klentrogen ut.”

Det där talesättet, du vet: En hund kommer när man ropar medan en katt tar emot ett meddelande och ber att få återkomma.”

Jag tittade under disken där kattmaten stod: ingen Oscar. ”Grejen är den att Oscar gick in i rummet nyss, vädrade djupt och gick sedan ut därifrån som om det inte fanns något att oroa sig för.”

”Han vet antagligen att du kommer att få ordning på mr Strahan.”

”Kanske det. Men det tar onekligen ner en på jorden att inse att man på det stora medicinska organisationsschemat står i en ruta under en katt.”

Mary småskrattade åt mitt svar. När jag såg på henne blev jag plötsligt nyfiken på hennes egna tankar runt vår katt.

”Mary, när tänkte du första gången på vad Oscar gjorde?”

Hon lade ifrån sig pennan och lutade sig bakåt i stolen.

”I början tänkte jag nog egentligen inte på det. Några av biträdena började prata om att katten alltid var där när patienter dog. Som jag minns det misstänker jag att Oscars första patient var Marion McCullough. Hennes son Jack brukade ta med sig Oscar in i rummet eftersom hans mor verkligen älskade katter. Oscar brukade aldrig stanna hos henne särskilt länge, men när hon blev sjukare stannade han längre. Dagen då Marian dog hoppade Oscar faktiskt självmant upp i hennes säng och lade sig ner bredvid henne. Jack ringde mig några dagar senare och talade om vilken tur det var att Oscar hade hoppat upp i sängen.”

”Varför det?”

”Jag antar att han trodde att det var en signal om att hon skulle dö snart.”

Mary tittade bort på mig.

”Då tyckte jag att det var en rar historia, men jag tänkte inte närmare på det. Fast du borde prata med honom.”

”Jaha, så det var första aningen du fick”, sa jag.

”Men vad var det som avgjorde saken för dig?”

”Det som fick mig att börja tro på det var nog ett dödsfall som inträffade flera månader senare. Vid det laget var det ett antal personer som pratade om Oscar, däribland flera av hospice­sköterskorna. Din patient Ralph Reynolds var döende och vi gjorde allt vi kunde för att han skulle få det bekvämare. En av dina kollegor var här uppe och gick in för att titta till honom. Hon kom ut och sa att han troligen var nära döden och gav en del hospicerekommendationer. Ett av biträdena hörde vad hon sa och gick för att leta reda på Oscar.”

Mary gjorde en liten paus, njöt av att berätta.

”Biträdet kom tillbaka några minuter senare och bar in en olycklig kisse i rummet. Hon lade ner Oscar på sängen och förkunnade för oss att om patienten var döende, så borde Oscar vara närvarande. Oscar tittade på oss som om vi var skvatt galna allesammans och sprang ut ur rummet snabbare än hon kunde avsluta meningen. Flera timmar senare hittade vi honom där han gömde sig under sköterskedisken.”

”Vad hände då?”

”Ralph hängde faktiskt med i trettiosex timmar till. Men mycket riktigt, fyra timmar innan han dog hittade vi Oscar vankande utanför patientens stängda dörr. Oscar såg djupt olycklig ut. När vi öppnade dörren rusade han raka vägen till sängen och hoppade upp bredvid Ralph. Där lade han sig tillrätta och vägrade röra sig ur fläcken. Några timmar senare var Ralph borta. Oscar vek inte från hans sida förrän begravningsentreprenören kom, och till och med då blev vi tvungna att muta honom med kattgodis för att få bort honom från Ralph.”

Jag skakade på huvudet, men jag vet inte om det var av förundran eller misstro. Mary begrundade min reaktion och gav mig en antydan till leende.

”Doktor Dosa, det ser ut som om ni börjar ta vår katt här på stort allvar.”