Du tog dig tid med de boende, berätta!

— De demenssjuka ska ha ett bra liv, så tänker vi alli­hop. Men det är så olika vad vi menar med det. Är ett gott liv något mer än det fysiska? Vill vi att vården ska genomsyras av det där lilla extra, då behöver vi stödja dem som vill skapa det.


Du vidhöll ditt arbetssätt men blev hårt åtgången av en del kolleger. Hur stod du ut?

— Jag har ofta blivit ifrågasatt av en del kolleger, men också uppburen. Det har varit en bitvis skakig balansgång, att undvika att provocera för att inte förlora min plats i arbetsgruppen, men ändå stå fast vid respekten för de gamla. Att jag fick ett starkt stöd av sjuksköterskorna för mitt synsätt, betydde oerhört mycket.


Hur gör du för att nå dem som inte kan uttrycka sig?

— Det handlar om att försöka lyssna med hjärtat, och på så många kanaler som möjligt: ord, ljud, blickar, kroppsspråk. Jag uppträder som om jag har tid även om jag är stressad, då minskar kaoset. Om en boende alltid har ätit Husman och känner igen det, ser jag till att hen får det. Även de som inte kommer ihåg har minnen djupt liggande, som gör att de känner att någon bryr sig om. 


Du tar till ”vita lögner” ibland, varför?

— Ärlighet är ett honnörsord, men bara om personen kan ta till sig det. Vi gör inte någon en tjänst genom att slänga sanningar omkring oss, som att säga att ”din man är ju död…”