Några tankar på morgonkvisten om gårdagen: Som sjuksköterska är du spindeln i nätet i vårdkedjan. Du ska se till patientens bästa och vårda den på bästa sätt. Jag kommer ofta på mig själv, när jag börjar känna mig orolig, att jag inte har kissat under hela passet, jag kommer på mig själv med att jag inte har druckit vatten på sju timmar och bälgar i mig en halvliter på direkten. Jag hinner ofta inte ens äta i tid, patienten går först. 


Jag jobbar treskift huller om buller och förväntas ha kunskap om allt, ska vara pigg och alert. Jag ska prata med anhöriga som är oroliga, och som inte fått läkarsamtal, där jag ska reda ut hur läkaren tänker och planerar. 


Jag ska också kunna allt om medicinerna. Anhöriga googlar och läser fass och kommer med frågor om biverkningar och jag ska förklara varför patienten ska ta medicinerna ändå. 



Helt plötsligt händer det något med två patienter, blodtrycket sjunker och pulsen blir hög, tempen stiger kraftigt trots Alvedon. Jag måste agera direkt och tänka infektion och allt vad det innebär. Kan jag sätta dropp och öka blodtrycket fast jag inte har någon ordination från läkaren? 


Jag har bara jouren att ringa, men denne kan vara upptagen med något annat viktigt. Jag måste ta beslutet själv. Prover ska tas, odlingar, mediciner ska ges. Och detta ska göras på två patienter samtidigt. 


Jag vill bara tacka mina underbara undersköterskor i går kväll som ställde upp på mig till hundra procent. Ni fanns där när jag behövde er. Vi prioriterade och planerade och allt gick som smort. Jag har ett fantastiskt jobb, men det är oerhört krävande och frågan är hur länge man orkar?

Ulrika Sievertsson-Nelzén
n
ulrikanelzen@gmail.com