Att vara patient...

  • är att tro att man ska dö för att smärtlindringen inte tar. Att under en hel, lång natt på post-op kämpa för varje smärtsamt andetag. 


  • är att inte veta när eller hur det gick till när man fick sin urinrörskateter. 


  • är att inse att en dusch kan vara en engångs­företeelse.


  • är att ha brickan med kvarlämnad mat bredvid sig på sängbordet halva dagen. 


  • är att själv skriva sitt läkarintyg för att läkaren inte har orden eller erfarenheten. 


  • är att inte veta om man kommer att väckas klockan sex eller klockan åtta för kontroll av blodtryck och saturation. 


  • är att be om behovsmedicin på morgonen och få den på eftermiddagen. 


  • är att känna sekunder av hopp när en viss sjuksköterska kommer in i rummet i stället för en annan. 


  • är att stå en kvart i telefonkö och sedan mötas av sådant ointresse att man glömmer det viktigaste med sitt ärende. 


  • är att äta lunch till ljudet av personal som pratar om hur mycket de tjänar och var man kan tjäna mer. 


  • är att hoppas på att bli utskriven före semestrarna och sommarbemanningen.


  • är att behöva säga till om att pvk:erna borde tas bort eftersom de suttit så länge, inte används och börjar ömma.


  • är känna befrielse över att få komma hem, eftersom man vet att personalen har så mycket att göra.



Jo, vi får fantastisk vård. Också. Vi träffar de där som man brukar kalla änglar. Vi möter kunnig, påläst, engagerad sjukvårdspersonal. Får avancerad vård. Men det där andra. Det där som inte fungerar. Eller som fungerar så dåligt, av många olika orsaker.


Vi är sjuksköterskor, vi blev patienter, vi frågar oss varför inte patientupproren rasar i samma utsträckning som sjuksköterskeupproren. 


Och kanske har vi blivit bättre sjuksköterskor på kuppen.