“Jaaaaa!” Precis det ordet uttryckte hela min kropp i form av kullerbyttor på cellnivå och så blev även mitt svar när programsekreteraren för barnmorskeprogrammet ringde och frågade om jag ville ha en reservplats på Sophiahemmets högskola. 



Till höstens barnmorskeutbildning på Sophiahemmet sökte 505 personer utbildningsplats, varav 127 hade Sophiahemmets barnmorskeutbildning som förstahandsval. 


När telefonen ringde och rösten på andra sidan frågade om jag ville ha en reservplats blev jag som tidigare beskrivet överlycklig, men också chockad. Jag stod ju långt ned på reservlistan. Utan att ha en docentexamen i cellulärmikrobiologi kunde jag räkna ut att ett flertal antagna inte dykt upp på introduktionsdagen. Mycket riktigt framkom det under den första skolveckan att endast 17 av de 24 antagna hade för avsikt att påbörja den attraktiva utbildningen. Tradigt extraarbete för programsekreteraren, men kul för mig. 


Eftersom jag var timanställd på ett bemanningsföretag och därför styrde min arbetstid på egen hand, var det inga problem att ställa in de få arbetspass jag hade inbokade. Svårare var det för de fastanställda sjukskötersk­orna att under rådande sjuksköterskebrist få avsluta sin tjänst med så kort varsel. Det medför i sin tur att en utbildning finansierad av våra skattemedel inte utnyttjas till fullo. 


På 23 av de 24 stolarna i vårt huvudsakliga klassrum vilar min och mina kursares stjärtar. Jag saknar ytterligare en taggad, blivande barnmorskestjärt på stolen bredvid mig. Framför allt kommer jag att sakna den om 1,5 år. Kanske kommer saknaden när jag behöver stöd mellan mina eventuella tre samtidigt födande kvinnor. 


Eller så kommer saknaden från en blivande mamma som gärna skulle få lite mer information inför den förmodligen största upplevelsen i livet. 



En outnyttjad utbildningsplats är en för mycket i ett barnmorskebristande samhälle. Alla människor måste ta sitt ansvar och därmed dra sitt strå till stacken.


I detta fall har alltså 7 sjuksköterskor blivit antagna till en eftertraktad utbildning för att i bokstavligen sista sekund inte påbörja den. Det är inte alltid vår regering som är syndabocken. Det kanske är du eller jag som är syndabocken i dag. Mycket troligt kan det vara så i de stunder vi inte ordentligt tänker efter vilka konsekvenser vårt självupptagna handlande har. 


Ebba Lagercrantz