Doktorn, hur kommer det sig att koleran kom just hit, till Mörrum?”


Han vände sig mot henne men de bruna ögonen verkade fästa någonstans bakom henne.


— Vetenskapsmännen är inte helt eniga men de flesta anser att koleran orsakas av dålig luft. Utdunstningarna, de kallas miasma, har kommit till genom en process i jordens innandöme. De kan härstamma från kadaver och ruttnande ämnen i jorden. Miasman kan också uppkomma genom strålning från stjärnor och planeter. När miasman flödar ut i luften och stöter på män­niskor kan den framkalla kolera. Och när koleran väl fått fäste i människans organ kan hon smitta andra i närheten, förklarade Bjerkander.


Inga satt tyst och begrundade det han sagt. Det var inte helt lätt att förstå vad han menade.


— Men vad är det som gör att miasman, hon tog sats för att uttala ordet korrekt, drabbar oss här i socknen?


— Det är för tidigt att uttala sig om, sa han korthugget och vände blicken rakt fram igen.
Sedan la han till i vänligare ton:


— Det är viktigt att undvika den sjukes andedräkt. Den som är i kontakt med kolerasjuka ska skölja munnen med vatten och ättika. Detta bör göras upprepade gånger.



Hästskjutsen hade stannat nära huvud­ingången och Bjerkander och Inga steg ur. Precis som på Jössagården kantades gårdsplanen av två utelängor i sten och ett boningshus i trä. Det som skilde denna gård från andra var att boningshuset var målat — i rött. Gården låg på en höjd och i sluttningen från boningshuset fanns en stor humlehage i söderläge. Säkert minst 25 höga enestörar som de blommande rankorna klättrade uppför.


Vid den ena längan höll en dräng på att slipa liar. Slipstenen drogs av en pojke i tioårsåldern. När vagnen stannat upphörde båda med sina sysslor och stirrade på besökarna. Vid brunnen stod en piga och greppade en spann med vatten som hon vevat upp. Också hon stannade mitt i rörelsen och såg på de främmande. Inga muntra hälsningar mötte besökarna, i stället stod folket på gården tysta och allvarliga. Så öppnades dörren till finingången och bonden bad dem stiga in. Ansiktsdragen bar spår av oro och solbrännan, som var ett kännetecken för bönder så här års, hade bleknat.


— Jag vill inte att hon ska dö ifrån oss. Doktorn måste hjälpa henne att bli frisk.


Den unge bonden såg vädjande på Bjerkander.


— Var finns den sjuka?


— Jag har lagt Tekla i kammaren innanför salen och sagt till barnen att hålla sig därifrån.


— Bra. Hur gamla är barnen?


— Pojken är två och flickan tre.


— Jag såg en lite äldre pojke på gårdsplanen.


— Han är inte vår. Han är utackorderad hit av socknen.


Bjerkander nickade för att visa att han förstått och sa:


— Låt oss gå in till den sjuka.


Bonden beredde sig på att följa med men hejdades av Bjerkander.


— Ni får stanna här. Ingen av er, varken familjen eller tjänstefolket, får gå in till den sjuka, sa han i myndig ton.



Den unga kvinnan låg på sängen med ett täcke över sig. Bulan över magen avslöjade att hon väntade barn. Hon skakade som av frossa och rörde sig oroligt fram och tillbaka i sängen. Hennes tal var dock klart och redigt.


— Det var när jag skulle lägga mig igår kväll som jag började känna mig dålig. Fick först diarré och sen kräktes jag. Och det har fortsatt under natten och på förmiddagen

— Har frun ätit eller druckit något sedan igår kväll, undrade doktorn.


— Jag har druckit avkok på ekbark men det har inte hjälpt som det brukar göra. Lite soppa har jag också försökt få i mig men det har kommit upp igen.


— Försök ändå att dricka. Ta en munfull vatten, vänta en liten stund, ta en ny munfull och fortsätt så. Inga hjälper till. Jag har också tagit med mig kamfersprit som hon ska ge frun.


Ur sin bruna läderväska med blanka beslag tog han fram en välfylld flaska. Både Tekla och Inga stirrade trollbundna på den bruna glasflaskan. Var det dropparna därifrån som skulle ta död på den elaka sjukdomen?


När doktorn undersökt den sjuka, frågat om hennes symtom och förhört sig om vad hon gjort de senaste dagarna tog han sin väska och beredde sig att gå.


— Doktorn ...


Tekla harklade sig och fortsatte med darrande röst:


— Är det den hemska koleran som drabbat mig?


— Ja, dessvärre.


— Jag vill inte dö, viskade hon.


— Frun ska inte misströsta. Ta medicinen som Inga ger så ska det säkert bli bra.


Han nickade uppmuntrande mot henne, sa adjö och gick ut ur rummet.



Inga hällde några droppar av kamferspriten i en tesked med vatten. Tekla svalde medicinen och drog ihop ansiktet i en grimas. Efteråt fick hon en sked kallt vatten från en bytta med nyupphämtat brunnsvatten. Proceduren upprepades gång på gång med några minuters mellanrum. Tekla grinade illa varje gång men klagade inte. Med hjälp av kamfern skulle hon komma i svettning, hade doktorn sagt, men hittills hade inte medicinen haft den verkan. Diarréerna fortsatte i oförminskad takt.


Inga såg ut genom fönstret som vette mot en björkdunge bakom boningshuset. Den friska grönskan stod i stark kontrast till rummet som andades lidande och oro. Det skulle dröja någon månad innan trädkronorna började skifta i gult och brunt, skulle Tekla få uppleva det? Och hon själv? Doktorn ville skydda familjen och tjänste­folket från att smittas men vem värnade om henne?



Det knackade på dörren. Inga öppnade och en piga tittade nyfiket in i rummet.


— Här är det du bad om. Jag har doppat filten i varmt vatten och kramat ur vattnet. Det var väl så du sa att jag skulle göra?


— Bra, sa Inga, och tog filten. Förresten kan du hämta lite socker, har ni det hemma?


— Jag ska hugga av några bitar, så kommer jag strax med dem.


Inga stängde dörren och gick fram till sängen. Tekla rörde sig oroligt fram och tillbaka och tog sig om magen med båda händerna som om hon hade ont. Eller oroade hon sig för det ofödda barnet? Inga tog av täcket. I stället svepte hon den våta filten tätt runt Teklas kropp. Det kändes som om hon packade in ett paket men det var så doktorn sagt att hon skulle göra. Endast huvudet stack upp ovanför filten.


Inga kände på hennes panna. Nu var hon kall, nyss hade hon varit varm. Hon vände på huvudet så att den sjuka inte skulle kunna andas på henne.


— Fryser frun?


— Tvärtom, det är som om jag har en eld i bröstet som vill bränna upp mig. Nu måste jag upp igen.


Inga hjälpte henne till pottan och tillbaka till sängen när hon var klar. Sedan tog hon med sig pottan och gick ut på gårdsplanen, bort mot gödselstacken. Bakom den hällde hon ut innehållet. Vände bort huvudet för att slippa se på den vitaktiga stinkande sörjan.

— Usch, undslapp hon sig.



När hon gick tillbaka till boningshuset såg hon ett vattenfyllt kar med blötlagda lakan. Det var säkert Teklas. Diarrén kunde komma på så hastigt att den sjuka inte hann sätta sig på pottan i tid.


I farstun mötte hon pigan som kom från köket med en skål med sockerbitar.


— Tack. Jag ska droppa medicinen över en sockerbit så smakar den nog bättre.


Inga satt på en stol bredvid fönstret och betraktade Tekla. Syftet med behandlingen var att den sjuka skulle komma i svettning och när huden blivit mjuk och fuktig skulle Inga ta av filten och tvätta henne med kallt vatten. Kanske var det dags nu. Inga gick fram till bädden och kände med handen på kinden som mycket riktigt var mjuk och fuktig av svett.


— Jag kommer strax tillbaka, sa hon och gick till köket för att hämta ett nytt kärl med kallt vatten.


/---/



Hon vaknade, panikslagen, men lugnade sig snabbt när hon insåg att hon somnat till i stolen och drömt. Såg hur gryningsljuset letade sig in i rummet.


Det var som om något hade förändrats. Rummet andades rofylldhet. Det hördes ingen jämmer och inget sängknarr. Inga blev stel av rädsla och skyndade fram till bädden. Drog en djup suck av lättnad när hon såg att Tekla sov lugnt.


Efter en stund vaknade den sjuka.


— Jag är så törstig.


Inga reste sig genast och hämtade muggen med vatten som stod på bordet. Hon gav Tekla att dricka men tog ifrån henne muggen när hon fått i sig ett par klunkar.


— Jag vill ha mer.


— Frun får mer om en stund. Doktorn har sagt att frun inte ska dricka för mycket åt gången.


— Säg Tekla i stället. Vi är ju nästan lika gamla.


Tekla låg stilla i sängen, blekheten satt kvar i ansiktet men ögonen hade fått mer liv. Och armarna var inte fullt så blå, tyckte Inga.


— Hur känns det?


— Det gör inte längre ont.


Plötsligt log hon och la händerna mjukt runt sin mage.


— Det rörde sig igen. Har inte känt barnet sen jag blev sjuk. Men nu sparkade han. Eller om det är en hon.


Leendet satt kvar och gjorde henne mycket yngre jämfört med igår, tyckte Inga.



När Inga berättat att Tekla mådde bättre lättade stämningen i köket.


— Tror Inga hon klarar sig? undrade bonden.


— Hon är fortfarande svag men om hon får i sig lite mat ska hon snart bli starkare, sa Inga.


— I natt har jag gång på gång bett till vår Herre att han ska vänta med att ta henne hem till sig. Och att han ska skona oss andra också. 


Som alltid när Gud kom på tal blev Inga tyst. Hon förlitade sig inte på någon hjälp från honom. Men hon höll det för sig själv.


— Soppa vore bra för henne, det är inte så svårsmält, sa hon.


Rösten lät kärvare än hon menat.


— Vi har eld i spisen och soppan står till värmes. Jag häller upp så kan du ta med den direkt till matmor, sa den äldre pigan.


— Är det nåt annat som Tekla behöver? frågade bonden.


— Joo.


Inga drog på svaret.


— Jag har hört att portvin kan hjälpa kolerasjuka att återfå krafterna. Har ni det hemma?


— Nej, men jag ska skaffa det, sa bonden ivrigt. Vi ska genast spänna för hästen och åka till gästgivargården. Där har de säkert portvin, sa han samtidigt som han reste sig upp och lämnade köket.


Kvällen närmade sig och Tekla hade blivit starkare. Fick behålla den närande soppan som hon fått i små portioner. Hon hade också druckit portvin vid ett par tillfällen. ”Det smakar gott”, hade hon sagt och slickat sig om munnen.


De spekulerade om varför Tekla drabbats av sjukdomen.


— Jag var på fattighuset häromdagen och där har folk dött av koleran, sa hon.


— Där kan du ha blivit smittad, sa Inga.



Hon såg Maria framför sig och tänkte på hennes sorgliga liv, hur hon tillbringat många år i fattigstugan och dessutom fått en plågsam död.


— Så Tekla besökte fattighuset?


— Jag brukar gå dit med mat ibland. Den här gången hade jag med mig en korg med mjuka råglimpor. Inga må tro att hjonen lyste upp när de fick se det färska brödet. De sniffade för att riktigt kunna njuta av doften, sa Tekla med skratt i rösten men blev strax allvarlig igen.


— Det är ett eländigt liv de har, stackarna. Själv har jag fått det bra så jag vill gärna dela med mig. Jag brukar prata lite med hjonen men sist blev det inte mycket med det. Jag blev så matt så jag fick sitta kvar en stund och be moran om ett glas vatten, sa hon.

Text: Gudrun Winfridsson