Morgonpassets tidiga timmar och det disiga höstvädret ute har satt nätta spår i Martin Olibonis ansikte. Tröttheten avtecknar sig som en liten rodnad under ögonen. Ändå är blicken pigg och varm. 


Det har gått nästan tio månader sedan han lämnade Borås högskola som nybakad sjuksköterska. Känslan av skräckblandad förtjusning när han gjorde sitt första arbetspass på thorax­kirurgens avdelning 12-25 vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg är fortfarande färsk i minnet. 


En annons lockade honom hit, kombinerat med den livslånga längtan efter att hjälpa andra människor och att få arbeta med något spännande. Han har under årens lopp hållit allt tal om sjukvårdskris och dåliga löner på avstånd, och i stället fokuserat på att det finns gott om jobb och utvecklingsmöjligheter — i alla fall för den som är beredd att byta arbetsplats.



Det är just vad Martin och de andra som just nu går Sahlgrenskas kliniska basår får göra. Det är en obligatorisk introduktion för alla med mindre än fyra månaders erfarenhet. Förutom extra stöttning och fortbildning ger basåret en tillsvidareanställning och möjligheten att prova två helt olika vårdavdelningar.



Rekryteringsmässigt verkar det ha gett effekt. Under 2015 tillsvidareanställdes 289 sjuksköterskor, vilket är drygt 70 fler än under de två föregående åren tillsammans. Hittills har bara åtta av dem valt att säga upp sig. Första steget mot att bli en attraktiv arbetsgivare är avklarat, men kan Sahlgrenska få sjuksköterskorna att stanna på sikt?


På Martins avdelning 12-25 rör sig några patienter sakta i den långa korridoren, med ett fast grepp om sina droppstativ. Inifrån sjuksköterskeexpeditionen hörs ett svagt sorl, som då och då bryts av skrattsalvor och larm från telemetrin. Överbeläggningar är ett sällsynt fenomen här. 


Martin förbereder insulin till en patient som, utöver att ha genomgått en stor operation, är överviktig och har diabetes. De flesta som kommer hit är multisjuka. Det är en komplex vård, samtidigt som sjuksköterskorna har ett stort handlingsutrymme. Det finns en vårdplan att följa och många läkemedel är på generell delegation. 



Det var nervöst i början med så stort ansvar, berättar Martin. Nu grubblar han mest över vätskebalanserna, som är en svår men viktig avvägning hos postoperativa patienter.


— Som tur är har jag alltid kolleger till hands att fråga. Jag har fått ett väldigt bra bemötande och känner ett stort stöd. Och så har jag en fantastisk mentor.


Hon heter Inger Bladin och visar sig vara en person med vilt hår som älskar frågvisa personer. Åtminstone betraktar hon sjuksköterskor som tystnat med en viss skepsis.


— När du inte längre undrar saker och tar hjälp — det är då du blir farlig i vården. Sådan är inte Martin, han är nyfiken, säger hon och ler. 



Alla nyutbildade som kommer till avdelning 12-25 får tillsammans med Inger och ytterligare en handledare gå igenom en checklista, ett slags karta över alla tänkbara situationer och moment som man måste behärska. Det handlar om praktiskt lärande, men med ett par extra stödhjul.


Det kliniska basåret ställer krav på att det finns handledare och introduktionsprogram på varje avdelning. Sedan är det vårdenhetschefernas ansvar att introduktionen håller en hög kvalitet. Projektet bekostar en månads bredvidgång. Men här på avdelning 12-25 får alla sex veckor. 


Inger har inte ändrat särskilt mycket i sitt introduktionsprogram, det har alltid varit gediget. Men förutsättningarna för att klara basåret skiljer sig åt rejält på Sahlgrenska

— Det blir fler att lära upp eftersom de byter avdelning. Verksamheter som kämpar med personalbrist och ständiga överbeläggningar får det så klart skitjobbigt när många nya kommer och går på kort tid, säger Inger.


Så är det på den medicinska akutvårdsavdelningen, mava, där Martin ska jobba andra halvan av basåret. Där har det varit turbulent under den senaste tiden, med mindre omorganisationer och en personalkarusell. I början av året anställdes 13 sjuksköterskor i den första kullen på basåret.


— Om jag ska vara självisk hade vi gärna hållit kvar Martin, som är trygg i sin roll här. Men han kommer ju tillbaka om ett halvår. Och jag är glad för hans skull, att han får se något annat, säger Inger. 



Yrkesintroduktion har varit en omdiskuterad fråga sedan lång tid tillbaka. Redan 2001 fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att undersöka nyutexaminerade sjuksköterskors yrkeskunnande och kompetens. Utredningen visade att de flesta fick en betydligt kortare inskolning än vad arbetsgivarna uppgav — medelvärdet var tolv arbetsdagar. 


Med sig från utbildningarna hade de nya sjuksköterskorna omfattande teoretisk kunskap, men Socialstyrelsen såg tydliga brister i det kliniska och tekniska handlaget.

Myndigheten förslog därför en allmäntjänstgöring, AT, med ett avslutande nationellt kunskapsprov följt av legitimering. Det skulle leda till en förbättrad arbetssituation och kompetenshöjning, vilket i sin tur kunde underlätta rekryteringen och få fler att vilja stanna kvar.


Förslaget gick ut på remiss, där det möttes av kritik från flera håll. Det fanns för många frågetecken kring kostnader, finansiering och upplägg. Idéerna lades i malpåse och gömdes snart bort.



Men runt om i landet funderade vårdgivare på egna varianter av en AT-tjänst. Frågan har aktualiserats under de senaste åren, då studier visar att många nyutbildade funderar på att lämna yrket efter bara ett år.


Svårigheterna att rekrytera sommarvikarier fick Sahlgrenska att pröva en förstärkt yrkesintroduktion under januari till maj 2014. Färre än beräknat sökte tjänsterna, men metoden lovordades av såväl arbetsgivaren som Vårdförbundet och de nya sjuksköterskorna.


Modellen modifierades, och i slutet av året beslutade sjukhuset att starta det kliniska basåret. Det är ett treårigt projekt som efter utvärdering kan permanentas. 


De som slutför hela basåret får ett diplom samt 1 000 kronor i påslag på grundlönen, som är 23 500 kronor. Enligt Vårdförbundet i Västra Götaland är det en låg nivå, men i alla fall något bättre än innan basåret infördes. Påslaget ges nämligen utöver ordinarie lönerevision. 


En grundpelare i introduktionsåret är den kontinuerliga fortbildningen. Två gånger per månad hålls processorienterad omvårdnadshandledning, där en erfaren sjuksköterska samtalsleder grupper på 6-8 personer. De får dela med sig av händelser och reflektioner, diskutera vad som varit bra och om något hade kunnat göras annorlunda.

För Martin har samtalen många gånger skänkt en stor lättnad. Sedan utbildningen är han van vid reflektion, men nu är det liksom mer skarpt läge. 


— Det är skönt att få höra andra som är i samma situation, som bär på en liknande oro och som tänkt samma saker, säger han.


Två gånger per månad hålls även föreläsningar. Flera av dessa har hållit alldeles för låg nivå, visar enkäter som sjuksköterskorna besvarat. De har efterfrågat mer omvårdnadsperspektiv och mer om folksjukdomar. Projektledningen har tagit till sig av kritiken och ändrat efter önskemålen. 


Omvårdnadshandledningen och föreläsningarna är obligatoriska och sker på arbetstid. De som inte kan närvara får komplettera senare, vilket i föreläsningsfallen kan innebära ett halvårs väntan. Men vad händer då med lönepåslaget på 1 000 kronor

Projektledaren Lena Hagelqvist har i dagsläget inget svar på den frågan. Exakt hur många delar som ska vara avklarade och tidpunkt för utbetalningen kommer att diskuteras vidare i grupper där chefer, projektledare och representanter för sjuksköterskorna på basåret ingår. 



Det har även förekommit missnöje kring placeringsbytena. Målsättningen är att alla ska få pröva en kirurgisk och en medicinsk specialitet. Men det har inte gått att tillgodose då det finns fler medicinska avdelningar än kirurgiska. 


— Då har vi valt att ge en annan inriktning, ett annat diagnosområde, som gör att man ändå får en kompetenshöjning i sin sjuksköterskeroll, säger Lena Hagelqvist.

De allra flesta är väldigt positiva till bytet. Men en del upplever det som en omvälvande och otrygg omstart. 


— Det tar ungefär sex månader att komma in i sjuksköterskerollen, och då ska man plötsligt bli ny igen. Det är olyckligt, och i vissa verksamheter direkt olämpligt, säger Elisabeth Flygare, förtroendevald samordnare för Vårdförbundet på Sahlgrenska.


Det har funnits en bild av att de som går basåret inte ska behöva jobba natt. Men det har förekommit flera gånger. Projektledningen har inget inflytande över den frågan, utan beslut tas på varje avdelning. Lena Hagelqvist litar på chefernas omdömen, och påpekar att ett av huvudmålen med basåret är just ökad patient­säkerhet. 



Den stora utmaningen är snarast att få till bra introduktioner på ansträngda avdelningar. En som vet är Julia Bengtsson, som har sin grundplacering på en kirurgisk akutvårdsavdelning, kava. Där togs hon emot ”med öppna armar av personal och chef”, och fick en månads strukturerad introduktion. Julia kände sig uppskattad och sedd.

Sedan gick hon till sin andra placering på mava. Även här var det en månads bredvidgång, men med nya handledare, patienter och moduler nästan varje dag. Det var svårt att få grepp om alla rutiner. Julia var ledsen och kände sig missanpassad, som att hon inte var välkommen. 


— Chefen såg jag inte till alls de första dagarna och kollegerna verkade mest besvärade av att det kom ny personal till avdelningen. 


Även om Julia var nöjd med introduktionen på kava hade hon även där kastats in i vårdarbetet och fått fylla i sina checklistor på egen hand. Handledaren frågade inte ens efter dem. Insikten kom till henne — ”vården är allmänt rörig just nu, ansvaret ligger hos mig och det gäller att ta plats i gruppen”. 


Efter det blev allting bättre. 


— Jag är ganska lugn och trygg i min roll som sjuksköterska, även en rörig introduktion har funkat för mig. Jag frågar mycket och mina kolleger har funnits där som stöd. 



Martin Oliboni vet vad som väntar på mava, men han tycker mest att det ska bli spännande med nya erfarenheter. Han ser basåret som en stor möjlighet att vidga vyerna under tryggare former. Men någon garanti för att han blir kvar länge på Sahlgrenska är det inte.


— Där spelar ju andra saker in, som familjesituation, lön och utvecklingsmöjligheter. Basåret är en viktig men samtidigt ganska liten pusselbit för att arbetsplatsen ska vara attraktiv på lång sikt.