Vågen stannade på 124 kilo. Gabriele Tikman blev inte överraskad av att gallren med de 300 delarna som hon dukat upp inför en knärevision var så tunga — men nu hade hon det svart på vitt.



Att jobbet som operationssjuksköterska på avdelningen operation 1 är tungt kände hon och kollegerna av. Ett fåtal av dem orkade jobba heltid och personalomsättningen var hög. En operationssal var stängd på grund av sjuksköterskebrist. Det var förödande för avdelningen som med sina sju salar tar hand om nästan all ortopedi i Göteborgsområdet — från komplicerade protesbyten till akuta benbrott. För att lära upp en ny operationssjuksköterska krävs åtta veckors inskolning och först efter ett års erfarenhet betraktas man som helt självgående.


På ett stormöte med personalen pratade verksamhetschefen om bristen på sjuksköterskor och svårigheten att rekrytera. Då räckte Gabriele upp handen och frågade om de inte ville veta varför det var så svårt?


— Jag berättade om hur tungt vårt arbete är rent fysiskt och hur pressande det är att alltid ha full koll på allting inför en operation. Han svarade att han ville ha staplar — och vi bestämde oss för att ge honom det.



Gabriele köpte en vanlig personvåg och under flera veckor vägde hon och hennes kolleger utrustningen inför olika operationer och räknade alla delar för att kunna bevisa att de har ett tungt arbete. Sågar, borrar, hakar, hammare, frakturgaller, protesgaller, spikar i mängd — det är många tunga saker och det är mycket av allt för att kunna göra de exakta ingrepp som krävs. Ingenting får saknas.


Samtidigt startade en arbetsgrupp som tittade på hur en kortare arbetsvecka skulle kunna genomföras. Kostnader utreddes, förslag på scheman bollades med de fackliga organisationerna och andra modeller studerades.


— Vi är visserligen ingen bilfabrik, men vi hade en förebild i Toyota centers bilverkstad här i Göteborg där vi såg vissa likheter i hur ett dagligt flöde kan hanteras. De införde sex timmars arbetsdag för att få längre öppettider och nöjdare anställda, berättar vårdenhetschefen Marina Henriksson.



Till slut fanns ett färdigt förslag som innebar att operationssjuksköterskor, anestesisjuksköterskor och undersköterskor ska göra 32 timmars arbetsvecka: fem arbetspass om sex timmar samt två timmar som ägnas åt utveckling och utbildning.


— Det var faktiskt inte så svårt att få gehör för idén, förslaget var så genomarbetat och vi kunde visa att alla skulle kunna bli vinnare på det här, säger Marina Henriksson.


Nu har det gått ett år sedan sextimmars­dagen infördes. 



Gabriele, som började sitt arbetspass klockan sju på morgonen tar av sig sina gröna kläder och drar på sig jeans och tröja. Klockan är bara ett och hon har hela eftermiddagen på sig att göra vad hon vill. Det är som ett litet lyckorus, tycker hon.


När Gabriele kommer hem tar hon på sig trädgårdshandskarna och tar itu med att klippa bort vissna blommor. Solen värmer och om en liten stund kommer yngsta barnet hem från skolan. 


— Det är fantastiskt att hinna ha de här goa snacken med barnen när de kommer hem på eftermiddagen, att utan stress kunna göra enkla vardagliga saker som att gå till frissan, handla eller påta i trädgården.


Framför allt njuter hon av att kunna göra ingenting. Att bara lägga sig på gräsmattan eller sätta sig med en kopp kaffe de dagar då hon har stått på en särskilt krävande operation och faktiskt inte orkar företa sig särskilt mycket.


— Jag älskar mitt jobb, det är roligt och omväxlande men också oerhört tungt och krävande.


Förut arbetade Gabriele fyra dagar i veckan för att hon helt enkelt inte orkade jobba heltid. Nu har hon, precis som flera av kollegerna, gått upp till heltid när arbetsdagen är förkortad. Det betyder mycket, inte bara i lön, utan också i pensionspengar.


För att klara omställningen till kortare arbets­tid har 15 nya sjuksköterskor och undersköterskor anställts. Och det har inte varit svårt att rekrytera, berättar enhetschefen Marina Henriksson.


— Vi ser helt klart ett ökat intresse för att komma hit och arbetstiden har förstås stor del i det, säger hon.



I och med sextimmarsdagen och att fler an-ställdes utökades också öppettiderna för operationssalarna. Tidigare opererade man fram till klockan fyra på eftermiddagen, sedan gick personalen hem. Nu när det finns både förmiddagsskift och eftermiddagsskift kan operationssalarna hålla öppet till halv sju på kvällarna och fler operationer hinns med.


Det görs omkring 90 fler operationer i månaden och köerna har kortats rejält. Men att göra fler operationer kostar också mer pengar och dessutom kostar förkortningen av arbetsdagen omkring åtta miljoner per år. Därför är det inte helt enkelt att räkna ut om det nya arbetssättet har varit lönsamt om man ser det rent ekonomiskt. 


Marina Henriksson berättar att många olika parametrar följs för att kunna utvärdera försöket som ska pågå i två år. Går vårdplatstiden ner när patienter slipper ligga inne och vänta på operation? Minskar sjukskrivningarna bland personalen? Minskar kostnaderna för inskolning av ny personal om sjuksköterskorna stannar kvar?



Det görs också andra vinster som inte enbart handlar om pengar.


— Ska det här bli en varaktig och seriös modell kan man inte bara se kortsiktigt till budgeten utan måste även titta på samhällsvinster för patienter och personal, säger Marina Henriksson som ser att stämningen på arbetsplatsen har blivit bättre, att de inte ständigt är underbemannade och att personalen är piggare och mår bättre.


Gabriele håller med och säger att det känns kul att gå till jobbet numera.


— Jag är sugen på att börja jobba när jag kommer på morgonen. Bara att veta att vi är fullt bemannade gör att man slappnar av. 


På frågan om det inte finns några nackdelar med sextimmarsdagen dröjer hon med svaret.


— Det skulle vara att vi träffar varandra mindre nu, bytestiderna är tajta och kanske har lite av det sociala försvunnit. Vi har ju dessutom förhandlat bort lunchrasten, man äter före eller efter arbetspasset.


Men den enda riktiga oron gäller nog om sextimmarsdagen får vara kvar när försöket utvärderas efter två år. Alla hoppas på det, säger Gabriele.


— Vi vet att vi har ögonen på oss, så vi är på tå hela tiden.



Marina Henriksson ser än så länge bara vinster med det nya arbetsschemat och arbetar för att försöket permanentas.


— De unga har helt andra önskemål och krav på sin arbetsplats. Om vi ska kunna locka dem till sjukvården måste vi kunna erbjuda bra arbetsförhållanden. Jag tror det är ännu viktigare än lönen. Det ska kännas kul att gå till jobbet.