Karolinska universitetssjukhusets infektionsklinik har en intensiv övnings­dag. En skådespelare kommer in med kräkningar, blodig diarré och feber. Han spelar en antropolog som just varit i Sierra Leone.


Högisoleringsrummen finns på enavdelning som är stängd sedan i som-ras på grund av svårigheten att rekrytera sjuksköterskor. Men rummen öppnas med de andra infektionsavdelningarnas personal vid behov. Senast förra veckan vårdades två patienter här.



Därför behöver även den personalen utbildas, som sjuksköterskan Anna Torpfält. Hon hojtar inifrån den gula skyddsdräkten, med varje millimeter av kroppen täckt. Dräkterna är nya och har inbyggd fläkt som byter ut luften inuti.


— Det är lagom varmt härinne. Men det är svårt att kommunicera både med varandra och patienten, för man hörs inte så bra.


Hon tar blodprov och jobbar lugnt med rören, som ska skickas till Folkhälsomyndigheten för analys.


— Vi arbetar extra noggrant med blodprovet. Det för med sig misstänkt smitta ut. Blodet från patientens sår och kräk är lika smittsamt, men det stannar i rummet, säger Hilmir Asgeirsson, infektionsläkare som ingår i ansvarsgruppen.


Det går att arbeta i den nya skyddsdräkten i två timmar, men riktigt så länge är Anna Torpfält inte kvar hos patienten. Nu börjar den rigorösa saneringen av henne, som avslutas med att hon blir sprejad med sprit över hela dräkten.


Det mest kritiska momentet är att ta av sig dräkten. Vårdpersonal i USA och Spanien har blivit smittade då.



Sjuksköterskan Kathrine Nyberg är samordnare och har arrangerat kursen. Hon tycker att det blivit lättare de senaste åren att få resurser. Ledningen på avdelningen och på sjukhuset är väl medvetna om de smittrisker som i dag lätt rör sig över gränserna.


— Men nu är utmaningen att det kommer nya sjuksköterskor hela tiden. Det gäller att hinna utbilda dem. Personalen har rätt att känna att de kan arbeta säkert på högisoleringsrummen.