Är det inte lite svekfullt att gå från fackligt förtroendevald till att bli arbetsgivarrepresentant?


— Nej. Min ingång i det fackliga arbetet är att Vårdförbundet väldigt mycket är ett yrkesförbund där ett av målen är att utveckla vården. Det kommer jag att fortsätta att göra även som chef. Fast det är klart, när det gäller partsförhållandet så kliver jag nu över och blir en motpart till förbundet.



Vad tar du med dig i din nya yrkesroll?


— Jag tar med mig vikten av att ha tydliga roller och en tydlig struktur för samverkan. Det ska gå rätt och riktigt till i samverkan och i förhandlingar. Jag har också fått mycket kunskap, bland annat om ledarskap, men jag är ödmjuk inför min nya uppgift. Som enhetschef har jag ansvar för betydligt fler medarbetare än jag har haft som ordförande.

Vilken sorts chef vill du vara?


— En tillgänglig chef. Jag har sett hur viktigt det är och det vill jag försöka vara, även om jag vet att det blir en utmaning att få tiden att räcka till. Jag har personalansvar för ett tjugotal sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och undersköterskor och inser att det kan bli svårt att hinna allt jag vill.



Vad kommer du att sakna från den fackliga tiden?


— Att få sitta tillsammans med andra och tänka strategiskt. Att inte alltid vara upptagen av ”görandet”. Vårdförbundets vision fick oss att ha ett tydligt mål för vad vi vill med vården. Jag kommer sakna att inte ha tid till sådana diskussioner. Däremot saknar jag inte mina resor. Det är skönt att kunna gå till jobbet. 
text maria ejd
foto anders nilsson