När pengar är ett incitament för förbättringar hamnar fokus mer på tävlande än på vad som är bäst för patienten. Ett exempel är riskbedömningar. Att skriva dem ger statligt stöd, men att vidta åtgärder för att förebygga risker genererar inte några sådana pengar.

— På den tiden jag gjorde min studie gavs pengar för att mäta och registrera antalet trycksår i Senior Alert. Eftersom pengar är ett kraftfullt verktyg la personal därmed mycket tid på att registrera i olika kvalitetsregister.



Det säger Ann-Charlotte Norman, fysioterapeut som har varit chef i vården och som numera undervisar i kvalitetsförbättring och ledarskap på Jönköpings universitet. Hon doktorerade nyligen på en avhandling om hur olika villkor inverkar på förbättringsarbete i hälso- och sjukvården.


Hon har suttit med på arbetsplatsmöten och där observerat hur tal om pengar överskuggade det mesta.


— När förbättringsarbete styrs av externa villkor, som statliga pengar till kortare köer och fler nybesök, påverkas personalens lärande. Det skapas en sorts kortsiktigt tävlingstänkande kring att vara bättre än andra landsting eller sjukhus.



Ann-Charlotte Norman anser att det kan behövas extern hjälp, till exempel från förbättringscoacher, för att rikta fokus från tävling och mot verkliga förbättringar. Personer som värnar värdet för patienterna, och som inte faller i fällan att låta registrera nybesök för att det ”ger mer pengar”.


Externa inslag gör också nytta när grupper ska diskutera förbättringar. I en av sina studier har hon funnit att kreativiteten ökar när grupper består av olika professioner från olika vårdenheter. I grupper där alla känner varandra kan skyddande av normer och trevlighet stå i vägen för nytänkande.


— Lärande ska inte bara vara något gulligt och trevligt. Data från olika gruppsammansättningar visar att när man inte känner varandra tar man inte så mycket för givet. Deltagarna blir tvungna att förklara sig för varandra och gamla vanor och rutiner ifrågasätts, säger Ann-Charlotte Norman.



Hon såg i sin studie att ju mer homogen och välkänd gruppen är för varandra, desto svårare är det att se vad som behöver förbättras. Man försvarar de normer som råder i gruppen.


— Likhet skapade motstånd mot förändring och det är dåligt för patienterna.