Den teknologiska utvecklingen går fort och det kan vara svårt att riktigt greppa hur framtidens teknik kommer att inverka på vår vardag, inte minst när det berör beslut i vården under livsavgörande situationer. Nya tekniska innovationer betraktas oftast med en polarisering mellan fascination kontra skrämsel och debatten landar ofta i två läger — förespråkare kontra motståndare.



I dagens vård har robotar tagit plats i form av robotkatter som skapar trivsel på äldreboen­den och giraffroboten som används på ett sådant sätt att sjuksköterskor kan göra “virtuella hembesök”. Inte helt otänkbart är att vi inom en snar framtid kommer att se robotar som visar oss vägen genom sjukhusets ändlösa korridorer eller eskorterar oss från väntrummet in till läkaren.


Även om roboten kan tyckas vara imponerande, skapar trygghet och bidrar till ökad patienttid så är roboten i sig inte speciellt intelligent varför vi måste skilja på roboten som ett tekniskt redskap och dess förmåga att fatta egna beslut. Redan i slutet av innevarande år kommer robotar ut på den allmänna marknaden som har förmåga att anpassa sig till nya miljöer, känna igen ansikten, aktivt delta i samtal och fatta egna beslut baserat på artificiell intelligens (AI).


I populärkulturen fram­ställs robotar ofta i dystopiska framtidsmiljöer, ett välkänt exempel är Terminatorserien. Robotar förkroppsligas, porträtteras som känslokalla, ondskefulla med empatilösa ansikten med avsikt att utrota sina skapare, det vill säga människorna.



Att framtidens gator kommer att fyllas med mördarmaskiner är inte lika troligt i verkligheten men faktum är att utvecklandet av AI bör tas på allvar och diskuteras, inte minst relevant för implementering i exempelvis medicinteknisk apparatur.



Bland andra fysikern Stephen Hawking och Tesla Motors delägare Elon Musk har uttryckt oro inför framtiden där AI kan vara det största hotet mot människans överlevnad. Googles forskningschef Ray Kurzweil, som under decennier har spekulerat om framtida innovationer med en hög procentuell träffsäkerhet, menar att vi inom några decennier kommer att möta den teknologiska singulariteten, det vill säga en brytpunkt där tekniken överskrider människans intelligens.


Ordet singularitet är en analogi för den singularitet som man brukar tala om i astronomi och svarta hål, där ekvationerna bryter samman och ingen kan ana vad som händer bortom horisonten.När AI överstiger den mänskliga intelligensen har vi ingen aning om vad som kommer att ske. I polariseringen menar motståndarna, att AI kommer vända sig emot oss, medan förespråkarna tänker sig en utopisk framtid där sjukdomar och fattigdom är ett minne blott, där levnadsstandarden ökar exponentiellt och människan äger kontroll över sina liv och hur länge man vill leva.



Framtidsministern Kristina Persson (S) har tillsatt en analysgrupp, Arbete i framtiden, som ska ta fram förslag på politiska åtgärder för att rusta Sverige för framtiden. När politikerna rustar sig för frågor om hur arbetsmarknaden kommer att se ut och vilka som får tillgång till tekniken anser vi att vården behöver rusta sig på ett filosofiskt plan inför vad AI kan komma att betyda. I det dagliga vårdarbetet, när vanliga datorer krånglar och nya journalsystem medför merarbete, kan både dystopin och utopin känns långt borta och irrelevant. Men Stephen Hawking, Elon Musk och Ray Kurzweil pekar på att den är mycket närmare och påtagligare än vad vi tror.


Vi argumenterar därför för vikten av att redan i dag börja diskutera vad vi vill ha ut av den nya tekniken och dess roll i vården, och i den diskussionen bör vi involvera allt från trivselrobotar till AI. Att den teknologiska utvecklingen på ett omedelbart sätt kommer att finnas i vården är högst troligt och vi argumenterar för nödvändigheten av “empatiska protokoll” och att det behövs vårdvetenskaplig forskning för att förstå komplexiteten i hur empati och omsorg skapas.


Tekniken som kunskapsområde har på mindre än ett decennium rört sig från att vara ett kunskapsområde som vårdvetenskapen tar spjärn emot till något som man allierat sig med.


De flesta stora vårdvetenskapliga institutioner på Sveriges lärosäten sysslar i dag med någon form av forskning av utvärderingskaraktär för brukarna av tekniken.



I och med detta inlägg i debat
ten vill vi lyfta fram att den vårdvetenskapliga paradoxen om den ”empatiska roboten” kommer att kräva ett mer långtgående omställningsarbete för hela området, vårdvetare och vården. På så sätt är denna artikel ett viktigt steg i det nödvändiga förändrings­arbetet.


Vare sig man är förespråkare eller motståndare gällande tekniska innovationer så driver dessa tankar, och pratet om den ”empatiska roboten” som pågår i media, vårdvetenskapen och omvårdnadsämnet in i en mer postmodern tid. Den förmår vårdvetare att samtala om detta, fast man helst kanske skulle vilja låta bli. Vad i hela friden är en empatisk robot? Denna paradoxala diskussion är ett första och kanske nödvändigt steg för en fortsatt inomvetenskaplig utveckling med en både vidgad metodologisk verktygslåda samt en bredare kunskapshorisont för att aktivt vara med och forma vårdens framtid.

Martin Salzman-Erikson
postdoktor i vårdvetenskap, Högskolan i Gävle


Henrik Eriksson
professor i omvårdnad, 
Röda korsets högskola