Du berättar om tre begåvade konstnärer som gick utanför normen för vad som ansågs passande för kvinnor i början av 1900-talet. Kan du se några motsvarigheter i dag?

— Gränsen mellan galenskap och normalitet har alltid varit snävare för kvinnor än för män. Jämför till exempel synen på alkoholmissbruk där samhällets fördömande drabbar kvinnor hårdare än män. För att få överskrida normen måste dagens kvinnor låna en identitet i någon bestämd genre. Som punk, fantasy, eller burlesk.


För hundra år sedan kallades det hysteri eller neurasteni. Drar du några paralleller till nutida diagnoser?

— Likheterna är många och jag tror att man anpassar symtomen efter de mönster som den samtida kulturen kan tolerera. För 100 år sedan kallades det hysteri när kvinnor spelade ut sina känslor. Jag vet inte om vi kan se samma sorts utlevande skrikattacker i dag, men ätstörningar och självskadebeteenden ingår i samma repertoar av symtom. Beteenden som kan vara farliga, men som upplevs som frigörande.


Vad är det i berättelserna om kvinnors psykiska 
sjuklighet som fascinerar dig?

— Jag har sett att sjukdom gett ett visst manöver­utrymme, en möjlighet att bryta mot gängse normer. Det gäller alla de tre kvinnor jag skriver om. Galenskap kan användas för att vidga scenen.