De höll varandra i hand när de följde efter Thomas Rémige, och anledningen till att de underkastade sig denna nya vandring genom virrvarret av korridorer och kammare, att de gick med på att passera alla slussar, öppna och hålla upp alla dörrar med axeln trots att en svart meteorit just hade träffat dem med full kraft och trots deras synbara utmattning, var förmodligen i grund och botten att Thomas Rémige hade visat dem respekt — och sett på dem med en blick som höll dem kvar i de levandes läger, en blick som redan hade blivit oersättlig. Och medan de gick flätade dessa båda därför samman sina fingrar, rörde vid fingertopparnas skrovliga hud, vid sönderbitna naglar med trasiga nagelband, nuddade vid torra handflator, vid ringar och stenar, och de gjorde det utan att tänka på det.



/---/



Sean och Marianne sitter bredvid varandra i soffan, tafatta och undrande trots att de är så upprivna, och på en av de klarröda stolarna har Thomas Rémige å sin sida slagit sig ner med Simon Limbres journal i händerna. Tre personer som visserligen vistas i samma rum under samma tidsrymd, men i den här stunden finns ingenting mer väsensskilt på jorden än dessa båda varelser i sin sorg och den unge man som har satt sig framför dem i syfte — ja, i syfte — att utverka deras tillstånd att transplantera sonens organ.


Å ena sidan en man och en kvinna fångade 
i en chockvåg, på samma gång utslungade från jordytan och omkullkastade i en sönderslagen tidsdimension — vars kontinuitet krossades 
av Simons död men likafullt löpte vidare, som när en huvudlös anka springer omkring på bondgårdens grusplan, rena nippran — en tidsdimension i en av smärta vävd materia, en man och en kvinna som på sina båda huvuden bär världens samlade tragik, och å andra sidan 
den unge mannen i vit rock, engagerad och 
noggrann, inställd på att leda samtalet utan att ha för bråttom, men som i någon del av sin hjärna har påbörjat nedräkningen eftersom han vet att en kropp som befinner sig i ett tillstånd av total hjärninfarkt försämras, och att man måste agera snabbt — fångad i den virveln.



Thomas häller upp vatten i glasen, reser sig för att stänga fönstret, går genom rummet och medan han gör det iakttar han paret, släpper dem inte med blicken, mannen och kvinnan som är Simon Limbres föräldrar, och det är troligt att han i den stunden gör sig mentalt redo i vetskap om att han står i begrepp att göra dem illa, inympa en ännu obekant frågeställning i deras lidande, be dem att fundera och formulera svar trots att de är levande döda golvade av smärta, satelliter som lämnat jorden, och förmodligen förbereder han sig nu på att tala precis som han brukar förbereda sig på att sjunga, slappnar av i musklerna, tar kontroll över sin andning, medveten om att fraseringen är språkets stomme, det som bär upp betydelsen, så att han kan visualisera inledningsfrasen, dess ljudkurva, och kalibrera den första stavelsen han ska uttala, den som ska klyva tystnaden snabbt och exakt som ett hugg — en reva snarare än sprickan i äggskalet eller ödlans väg uppför muren när marken skakar. Han börjar långsamt med att metodiskt påminna dem om bakgrunden till det som nu sker: jag tror ni har förstått att Simons hjärna var på väg att förstöras; hans organ fortsätter dock att fungera, vilket är en unik situation. Sean och Marianne blinkar, som om de gav sitt bifall. Det sporrar Thomas att fortsätta: jag är medveten om hur svårt ni har det nu, men jag är tvungen att ta upp en känslig fråga — ansiktet strålar av ett transparent ljus och rösten stiger omärkligt ett snäpp och klingar fullkomligt ren när han säger:


— Som situationen nu är, skulle man kunna tänka sig att Simon donerar sina organ.


Smack. Thomas träffar rätt röstfrekvens direkt och rummet tycks eka som en gigantisk mikrofon, ett precisionsjobb — stridsflygplanets hjul mot hangarfartygets startramp, den japanske kalligrafimästaren penseldrag, tennisspelarens stoppboll. Sean tittar upp, Marianne rycker till, båda famlar med blicken efter fäste i Thomas ögon — de börjar förfärat inse vad som är i görningen där de sitter framför den unge mannen med skulptural profil, den unge vackre mannen som lugnt pratar på. Jag skulle vilja veta om er son haft tillfälle att ta ställning i den här frågan, om han någon gång diskuterat saken med er.



/---/



De sitter framåtböjda med armarna korsade över magen för att hämta sig från chocken, och deras tankar har sugits ner i ett och samma schakt för frågor de inte kan klä i ord. Thomas fortsätter, nu via ett annat spår: har er son anmält till donationsregistret att han inte vill donera organ? Eller känner ni till ifall han uttalat sig negativt om tanken, om han var emot? En komplicerad mening, deras ansikten förvrids. Marianne skakar på huvudet, jag vet inte, det tror jag inte, stammar hon fram samtidigt som Sean plötsligt vaknar till, sakta vänder sitt mörka fyrkantiga ansikte mot Thomas och med dov och genomträngande röst säger: nitton år — överkroppen tippar framåt för att understryka de sluddriga orden som uttalas med halvt hopknipna läppar — finns det nittonåriga killar som tar ställning när det gäller, för att, finns det? ”Tar ställning”: konsonanterna smattrar mot tandvallen, en iskall eld. Sådant händer, svarar Thomas milt, det är inte helt ovanligt. Sean tar en klunk vatten, ställer ner glaset med tung hand: kanske, men inte Simon. Thomas tycker sig ana en öppning i samtalet som han påpassligt utnyttjar genom att höja rösten ett snäpp och fråga, varför ”inte Simon'”? Sean ger honom en nedlåtande blick och mumlar: för att han älskar livet så mycket. Thomas nickar, jag förstår, men envisas: att man älskar livet betyder inte att man inte har tänkt på sin död, han hade kunnat prata om det med sina närmaste. Trådar av tystnad tvinnas till ett rep ända tills Marianne reagerar, dimmig och speedad: närmaste, det vet jag inte, jo hans syster, ja, han är jätteförtjust i sin lillasyster Lou, hon är sju, de är som hund och katt men vilsna när de är ifrån varandra, och hans kompisar, jo det är klart, dem han surfar med, Johan, Christophe, de på gymnasiet, jag vet inte, jag bara gissar, vi träffar dem inte så ofta, men hans närstående; vet inte vilka skulle det vara, fast jo, hans mormor, och hans kusin som bor i USA, och så är det Juliette också, Juliette, hans första kärlek, ja, det är hans närmaste, det är vi. 



De pratar om sonen i presens, det bådar inte gott. Thomas fortsätter: jag ställer de här frågorna därför att om den avlidne personen, i det här fallet er son Simon, inte har gjort sin vilja känd när han levde, om personen inte har uttalat sitt motstånd, då måste vi tillsammans försöka ta reda på vad han skulle ha velat — ”den avlidne personen, i det här fallet er son Simon”: Thomas höjer rösten och uttalar orden tydligt ett i sänder, han slår i spiken. Vad är det man ska samtycka till? Det är Marianne som tittar upp och talar — men hon vet redan, vill att vetskapen ska naglas fast. Thomas förklarar: samtycka till organ­uttag; för att kunna göra transplantationer — man måste ta till brutala meningar och rulla ut dem som slagord på banderoller, man måste ta till deras tunga laddning, deras trubbiga materia, för Thomas vet att samtal som snubblar på tvetydigheter är plågsamma som ryssjor. 



På deras lilla plätt av jordskorpan har spänningen i luften med ens ökat, krukväxtens blad liksom skälver och vattenytan krusas i dricksglasen, ljuset blir allt skarpare och tvingar dem att blinka och luften börjar vibrera, som om en centrifugmotor långsamt snurrade i gång ovanför deras huvuden. Thomas är den ende som håller sig helt stilla, han röjer inga känslor och viker inte med blicken från deras sorgtorkade ansikten, bortser från mullrande käkar och skakande axlar fortsätter oförväget framåt och säger: syftet med det här samtalet är att försöka komma fram till och formulera en viljeyttring, nämligen Simons; det handlar inte om att fundera över hur ni själva skulle göra, utan om att fråga er vad er son skulle ha beslutat — Thomas håller andan, medveten om slutklämmens underliggande brutalitet, om att orden effektivt skiljer sonens kropp från deras egen och upprättar ett avstånd, men samtidigt inbjuder till reflektion. Marianne frågar honom förresten med svag och dröjande röst: hur ska vi veta det?Hon ber om en metod, Sean ser på henne och Thomas — som i den stunden tänker att det är Marianne som är ”resurspersonen” för att använda ett uttryck han lärde sig i samband med ett seminarium, med andra ord den som kan agera draghjälp — Thomas reagerar direkt: vi är här för att tänka på Simon, på den person han var. Transplantationsprocessen måste alltid anpassas till individen, till den tolkning vi gör av individens livshistoria. Vi måste fundera tillsammans.



/---/



Han lägger ifrån sig journalen på bordet, låter händerna vila plant mot låren, öppnar munnen för att fortsätta men så plötsligt vänder vinden igen, helt utan förvarning och de får slagsida, för Sean har rusat upp och kliver nu upprört kors och tvärs genom rummet och förklarar häftigt, den där generositetsgrejen är bara skit, jag fattar inte varför det skulle ge dig rätt att tro att han ville donera sina organ om han nu var generös eller gillade att resa, det håller inte, och förresten om jag sa att Simon var egoist skulle det här samtalet vara över då? Plötsligt går han fram till Thomas och väser i hans öra: tala bara om för oss om vi har rätt att säga nej, kom igen nu. Marianne vänder sig förvånat mot honom, Sean! men han hör henne inte, han har rätat på sig och travar fram och tillbaka i rummet, fortare och fortare, till slut går han och ställer sig med ryggen mot fönstret, mörk och massiv i motljuset: kom igen då, säg som det är, har vi rätt att säga nej eller inte? Han flåsar som en oxe. Thomas rör sig inte ur fläcken, ryggraden är stadig och hans fuktiga händer vilar mot jeanstyget. Marianne har ställt sig upp och närmar sig Sean, hon sträcker fram armarna men han vänder sig bort, tre steg längs väggen, en helomvändning och så drämmer han näven i väggen, han lägger hela sin kraft bakom knytnävsslaget och glasrutan skallrar ovanför Kandinsky­affischen, sedan kvider han det är fan inte sant! och vänder sig förkrossad återigen om mot Thomas som nu har rest sig, vit som ett lakan, stel i hela kroppen, och som beslutsamt förklarar: Simons kropp är ingen organreserv som det är meningen att vi ska plundra, processen avbryts om våra försök att fastställa den avlidnes viljeyttring i dialog med de närstående utmynnar i ett nej.


Marianne fattar till slut Seans hand, det där var ju smart mumlar hon och smeker den, det var det sista vi behövde, hon drar med honom till soffan där de båda sätter sig ner igen, tar sig samman, lugnet lägger sig, båda sveper ett glas vatten trots att de inte nödvändigtvis är törstiga, men det gäller att vinna tid, hålla sig i rörelse, hitta tillbaka till en frekvens där det är möjligt att tala.



I den stunden tänker Thomas att loppet är kört. För svårt. För komplicerat, för brutalt. Möjligen mamman men inte pappan. Ingen distans, allt går för fort. De har knappt hunnit inse vad som har hänt förrän de ska fatta beslut om transplantation. 



/---/



Han slår ihop Simons journal och lägger den i knäet för att markera för Sean och Marianne Limbres att de kan avbryta samtalet om de så önskar och lämna rummet. Det är ett nej, sådant händer. Det gäller att lämna det utrymmet, en donation måste bygga på frivillighet. Nu återstår att säga adjö och skaka hand. Det är bara att acceptera att samtalet är ett misslyckande. Thomas har som princip att fullt ut respektera de anhörigas vilja och vet också att det inte går att ifrågasätta vad som gör den avlidnes kropp helig för de närmaste — ett sätt att bygga in bromsar i en process som riskerar att urarta till tvång när lagstiftning och organbrist fungerar pådrivande. 



/---/



Okej, vad är det som ska transplanteras? Sean går till ny attack med sänkt huvud och lömsk blick, och Thomas, som överrumplas av omsvängningen, rynkar ögonbrynen och faller genast in i den nya rytmen: det handlar om att transplantera hjärta, njurar, lungor och lever, samtycker ni till ingreppet kommer ni att hållas informerade om allt, och ert barns kropp kommer att återställas — han räknade upp organen utan att tveka, trogen sin strävan att alltid vara saklig och exakt hellre än vag och undanglidande. Hjärtat? frågar Marianne. Ja, hjärtat, upprepar Thomas. Simons hjärta. Marianne är som bedövad. Simons hjärta — små kluster av blodkroppar sammanstrålar i en liten säck och bildar den sjuttonde dagen förstadiet till cirkulationssystemet, pumpen går igång den tjugoförsta dagen (svaga sammandragningar som endast kan uppfattas med hjälp av hyperkänsliga specialkonstruerade mätinstrument som används när man studerar hjärtat hos embryon), blodet strömmar genom de framväxande kärlen och vidare ut i vävnader, vener och artärer, de fyra kamrarna bildas och på den femtionde dagen är alltihop på plats om än inte färdigutvecklat. Simons hjärta — en trind mage som sakta häver sig i en resesäng, nattskräckens vettskrämda fågel i ett barnabröst, staccatotrumman som följer Anakin Skywalkers öde, tumultet under huden när den första vågen reser sig — känn på mina bröstmuskler sa han till henne en kväll och spände sig med en grotesk grimas, han var fjorton med en ny glimt i ögonen som signalerade kille som tar sin kropp i besittning, känn på mina bröstmuskler morsan — blodtrycksfallet när hans blick zoomar in Juliette på busshållplatsen vid Boulevard Maritime, hon har randig trikåklänning, Doc Martens, röd regnjacka och teckningsmappen under armen, andningsstille­ståndet i bubbelplasten en julafton när paketet med surfbrädan öppnas i det iskalla skjulet, rivs upp med en blandning av noggrannhet och begär, som när man sprättar upp ett kärleksbrev. Hans hjärta då. 



Men inte ögonen, man tar väl inte ögonen? Hon pressar handflatan mot sin öppna mun för att kväva ett skrik. Sean skälver till och utbrister i samma stund vadå ögonen? Nej aldrig, inte ögonen! Hans rossling dröjer kvar i rummet och Thomas slår ner blicken, jag förstår.


Ännu ett turbulensområde, och han ryser till, genomsvettig, medveten om att den symboliska laddningen skiljer sig mellan olika organ — Marianne hade för övrigt bara reagerat när han sa att hjärtat skulle transplanteras, som om det vore lättare att tänka sig att njurarna, levern och lungorna togs ut, och på samma sätt sa hon nej till att man tog hornhinnorna, som i likhet med hud och vävnader sällan godkänns för transplantation av de anhöriga — och han förstår att han måste kompromissa, frångå regeln, acceptera begränsningar, respektera familjen. Det är en fråga om empati. För Simons ögon var ju inte bara näthinnan, den sidenskimrande irisen och djupsvarta pupillen framför linsen, de var också hans blick, och hans hud var ju inte bara överhudens nätmönster och porer, den var hans utstrålning och beröring, kroppens levande sensorer. 


/---/



När Thomas är ensam igen sjunker han ihop på sin stol, vaggar huvudet i händerna med fingrarna inkörda i hår och huvudsvål; och andas flåsande och länge. Förmodligen tänker han att det är tufft, och kanske skulle också han vilja prata, drämma näven i väggen, sparka på papperskorgar, krossa glas. Kanske blir det ett ja, men mer sannolikt ett nej, vilket alltså händer — en tredjedel av samtalen utmynnar i ett nej — men för Thomas Rémige var ett rakt nej att föredra framför ett samtycke utverkat i ett tillstånd av förvirring framtvingat med våld, ett samtycke som två veckor senare skulle ångras av samvetsplågade personer som inte kunde sova och som drunknade i sorg, man måste tänka på de levande brukade han säga tuggande på en bit tändsticka, man måste tänka på dem som är kvar — på dörren i arbetsrummet har han tejpat upp en fotokopia av en sida ur Platonov, en pjäs han aldrig har sett och aldrig läst, men när han stötte på det korta citatet ur en dialog mellan Vojnitsev och Triletskij i en tidning som låg och skräpade på tvättomaten gjorde det honom lika exalterad som när en unge hittar en skatt, en Charizard i ett paket Pokemonkort, en gyllene biljett i en chokladkaka. Vad ska vi göra, Nikolaj? Begrava de döda och hela de levande.



/---/



Det är Sean som lämnar beskedet och Thomas Rémige reser sig häftigt ur stolen och svajar till, han är röd i ansiktet och värmepåslaget får bröstkorgen att vidgas som om blodet cirkulerade snabbare; han går fram till dem, tvärstannar. Tack. Marianne och Sean tittar ner, blir stående i dörren stela som pinnar, handfallna, skorna smutsar ner golvet, lämnar spår av lera och svartnad vass, de kan själva inte riktigt fatta vad de har gjort, beskedet de har lämnat — donator, donator, donera, deportera, orden krockar mot trumhinnorna, borrar i samlad tropp. 
Telefonen ringer, det är Révol, Thomas meddelar honom raskt att det är klart, följt av tre snabba ord på ett kodat språk som Sean och Marianne inte kan tyda på grund av akronymerna och uttalet som är avsiktligt slarvigt för att försvåra förståelsen, och snart lämnar de koordinatorns kontor för att återvända till rummet där de hade sitt samtal. Révol väntar på dem där, nu är de fyra och samtalet är snart igång igen eftersom Marianne inleder med att viska och nu då, vad händer 
nu?