Som liten var han ofta sjuk. Förkyld, feber — han till och med svimmade ibland. När John var i tioårsåldern kom han till Sverige där hans pappa redan bodde. När han var i tonåren blev han väldigt sjuk. Helt utan immunförsvar låg han på sjukhus — så länge att han fick undervisning för att inte missa för mycket i skolan — men utan att personalen förstod vad som pågick i hans kropp.


Det blev många resor fram och tillbaka till sjukhuset. Så en dag ringde telefonen där hemma. ”Vi har fått svar på proverna och vill att ni kommer.” Cancer, tänkte John. Det var hiv. Hans styvmamma bröt ihop — själv minns han att han skrattade till.


— Det kändes helt overkligt och jag visste inte hur jag skulle reagera. Hiv var det sista jag hade trott. Jag minns att jag frågade: ”Hur lång tid har jag kvar?”



John visste nästan ingenting om hiv och förstod inte hur han kunde ha fått det. Sportig, noga med sin hälsa, och sex hade han inte haft ännu. Han är född i ett afrikanskt land där hiv är mer stigmatiserande än det är här. Där man över huvud taget inte pratar om det.


— Min mamma dog när jag var 13 år. Då bodde jag i Sverige med pappa, syskon och styvmamma. Ingen berättade varför hon dog, men senare har jag förstått att det förmodligen var i en aidsrelaterad sjukdom. Och att jag blev smittad av hiv vid födseln. Jag, men inget av mina syskon, säger John.


När John fick beskedet ”du har hiv” fick han också veta att det inte var en dödsdom. Han kan fortsätta att leva som vanligt. Bara han tar sin medicin — och det gör han.



Han har gjort listor över för- och nackdelar med att berätta för sina kompisar, och fördelslistan blev inte särskilt lång. Han är rädd att hela vänskapsgrejen förändras om han berättar. Vänskap bygger på jämlikhet, han vill inte riskera att någon tycker synd om honom.


Därför har han en plan för vad han ska säga om de undrar varför han vet så mycket.


— Det händer ju att någon slänger ur sig knäppa grejer, något fördomsfullt och okunnigt om hiv, och på gott och ont får jag ta på mig rollen av en sorts samhällsutbildare. Min backup-plan är att säga att jag har läst på för att jag gjort ett skol­arbete om hiv.



John vet att okunskapen om hiv och hur det smittar är stor, även bland vårdpersonal. Han har fått känna av det ett par gånger. Första gången var när han fick akuta problem med sitt tandkött och gick till en jourtandläkare. Han informerade henne om sin blodsmitta och hon frågade vad det var.


— Hon insisterade på att få veta och jag tänkte att det kanske är bäst om hon ger mig någon 
medicin som inte är bra att ta när man äter bromsmedicin. Så jag berättade att det var hiv och hon stelnade till och försvann ut från rummet. När hon kom tillbaka såg hon ut som en astronaut med dräkt, handskar och visir.


John kommenterade det inte, men när han gick därifrån bad han: ”Snälla, läs på om hur hiv smittar.”


Andra gången var på en vaccinationscentral. Samma sak där. Han uppgav att han hade en blodsmitta och sjuksköterskan frågade vad det var. Så han sa det.


— Då blev hon jättekonstig och gick därifrån. Efter en stund kom en läkare ut och tog över. Han småpratade, frågade vart jag skulle resa och gav mig sprutan utan att nämna något om hiv. Han skötte det riktigt bra. Hon hade ingen koll alls, säger John.



Vården är en sak. En annan är att behöva säga till en kanske tillfällig sexpartner: ”Jag har hiv.” Det är inte det första man vill berätta. Annorlunda är det om partnern visar sig vara någon som skulle kunna betyda något speciellt. John berättade för sin flickvän innan de hade sex första gången.


— När jag hade sagt det var det som om tiden stannade. Hon satt alldeles tyst och jag sa ”säg vad du tänker”.


Hon tog det bra och nu har de varit ett par i flera år. Risken att bli smittad via samlag är otroligt liten, men rådet är att använda kondom. Vid senaste läkarbesöket frågade John hur de ska göra om de vill ha barn. Tidigare rekommenderades spermatvätt och insemination. Nu anses det okej att ha samlag utan kondom, om man är välbehandlad och vill ha barn.



John har en framtidsdröm. Han vill starta en skola för unga flickor i landet där han föddes. De har en konstig kvinnosyn där, säger han.


— Om kvinnor får utbildning får de mer att säga till om. Då vet de hur de ska skydda sig vid sex och kan bestämma hur många barn de vill ha. Så mycket — hälsa och familjers ekonomi — beror på att kvinnor har kunskap och styrka.



(John heter egentligen något annat.)