Omkring 7 000 personer i Sverige lever med hiv. De kan ha smittats genom blodkontakt, vid samlag eller vid födseln. Oavsett hur de har fått viruset; om de tar sina mediciner kan livet fortsätta som vanligt och risken att överföra smitta är närmast obefintlig. Ändå lever patienter med hiv med rädslan för vad som ska hända om någon får veta.

— Hiv har förknippats med olika saker under olika decennier. På 80-talet pratade vi i sam-hället bara om död, på 90-talet om biverkningar och nu, när läkemedlen är så bra, pratar viinte om hiv över huvud taget. Men tystnaden får unga vuxna att känna sig nonchalerade, säger sjuksköterskan Pernilla Albinsson.

På Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge finns landets största hivmottagning. Pernilla Albinsson arbetar på mottagningen för vuxna och hennes kolleger, barnsjuksköterskan Vendela Hagås och kuratorn Maja Nanneson, på barnhivmottagningen.

Förr nästan underströk de patienternas rätt att inte berätta. Det gör de inte längre. Nu vill de bryta tystnaden.

— Vi har ändrat inställning och vill inte behandla unga med hiv annorlunda än andra patientgrupper. Det knepiga med sjukdomen är att man inte vågar tala om den. Vi vill inte göra det svårare genom att förstärka den bilden, säger Maja Nanneson.

I 15 år har hivskolan anordnat läger där unga från hela landet mellan 10 och 17 år får träffas, umgås och ställa frågor de annars inte törs ställa. John, som du möter på sidorna här innan, har varit med i flera år och första gången tänkte han: "Shit — vad friska alla ser ut." Att möta andra med hiv förändrade hans inställning till sjukdomen.

— På hivskolan och på de konferenser vi har för unga vuxna vågar allt fler dela med sig av sina erfarenheter. Det är dags, och det är bra att man på flera håll kämpar för att öka kunskapen, säger Pernilla Albinsson, som är en av arrangörerna.

Ju fler som vågar vara öppna, desto fler är det som känner någon med hiv och desto större är chansen att lyckas slå hål på fördomarna. Kampanjer, konferenser, hivskola — allt hjälper unga vuxna att våga mer.

På barnhivmottagningen har de 80 barn inskrivna. Vendela Hagås berättar att de flesta barn som lever med hiv i Sverige är migranter och har smittats vid födseln i sina hemländer. Familjerna lever ofta med en stor oro för vad som kan hända om hivinfektionen blir känd. Vore det inte för de vuxnas rädslor skulle hiv inte vara laddat för barnen.

— Barn med hiv i Sverige är friska, går i skolan, har fritidsaktiviteter och kompisar som alla andra. De hittar vägar i livet. Bär de på en sorg så beror det mer på att många av dem har förlorat en förälder, eller båda — ofta på grund av aids, säger hon.

Pernilla Albinsson möter unga vuxna som hela livet har tagit hänsyn till mödrars oro för att det ska komma ut att de har hiv.

— Många unga har med sig en bild av att hiv är något skamligt och att sjukdomen gör dem till mindre bra människor. De bär på en känsla av att "ingen vill ha mig". Vi försöker hjälpa dem att få bort den bilden, både här och på hivskolan. Att få dela sina tankar med andra som har hiv betyder mycket, säger Pernilla Albinsson.

Många av samtalen de har handlar om att gå och bära på en hemlighet. Eller om våndan efter att ha berättat den. Det kan vara barn, utan fördomar, som har berättat för sina kompisar och sedan är tvungna att dementera för att föräldrarna inte vill att någon ska veta. Eller ungdomar som är oroliga efter att ha pratat i förtroende med sin bästa vän — för tänk om de blir osams.

Känsligast blir det när sex kommer in i bilden. Informationsplikten innebär numera att behandlande läkare kan ge individuella förhållningsregler. Om två provtagningar efter varandra visar en icke mätbar virusnivå måste man inte berätta för en sexpartner. Fast man har ansvar för att använda kondom.

På hivmottagningarna möter Pernilla Albinsson och hennes kolleger fortfarande personal från andra delar av vården som är osäkra på om och hur hiv smittar. Eller på om de får skriva i journalen att patienten har hiv. Vilket de får eftersom journaler är sekretessbelagda. Och fortfarande kan de få samtal från patienter som fått höra: "Vi tar inte emot hivpositiva."
— Jag har själv varit med patienter på andra vårdenheter, till exempel på operation, och upplevt vårdpersonalens okunskap, säger Vendela Hagås.
96 procent av dem som får behandling är välbehandlade, vilket innebär att risken för att de ska överföra hiv till andra är minimal. I kontakt med vården är patienter skyldiga att berätta att de har en blodsmitta, men inte vilken det gäller.
— Vårdpersonal har ingen rätt att avkräva ett sådant besked. En annan sak är att det kan vara bra för patienten att berätta i fall medicineringen påverkas av andra läkemedel, säger Pernilla Albinsson.
Världshälsoorganisationen, WHO, har tre 90-procentiga mål när det gäller att bekämpa hiv: 90 procent ska vara medvetna om att de har viruset, av dem ska 90 procent få behandling, och 90 procent av dem ska vara välbehandlade.
I Sverige är målen uppfyllda. Men kampen mot fördomarna fortsätter.