Jag hoppades på kaffefläckar men vet att det kunde vara blod eller andra kroppsvätskor. Äckligt och vidrigt! Men nyttigt. Nu var jag anhörig till en satellit i stället för sjuksköterska med ansvar för en sådan patient.


På grund av överbeläggning placeras en satellitpatient på en annan klinik än hen ska vara på. Det kan vara som att sväva tyngdlös i mörker utan fäste, eller som denna synonym: ett osjälvständigt bihang. Ibland heter det hotellpatient. Det låter nästan lite mysigt och lyxigt. Lite semester. Roomservice. Om något inte funkar är det bara att gå ner till receptionen och fråga. Värre är det för satelliten och de anhöriga. 



Jag och satelliten ville få reda på provsvar, mediciner (inget i medicinkoppen stämde) och röntgenresultat men personalen kunde inte svara. De visste inte. Hade inte gått rond fast det var på eftermiddagen. Frustrerande! Jag försökte igen. Inga svar. Fick god lust att ta mitt SITS-kort (som jag inte hade med mig), kapa en dator och kolla själv i journalen.


Samtidigt förstod jag precis. Som sjuksköterska vet jag hur det kan vara: Kommer inte ronden någon gång, eller blir den bortglömd i dag också? Det kan vara svajigt att ansvara för en satellit för att man ibland inte vet vad som gäller behandlingsmässigt, saknar kunskap om satellitens diagnos och för att läkare sällan är på plats när de behövs.


Att hälsa på satelliten ”på hemmaplan” kän­des förvirrande, även om jag inte arbetat på just den avdelningen, och gav ett annat perspektiv. Förvånande så skilda världar det är att vara patient, anhörig och sjuksköterska. En ögonöppnare: Tilltalar jag också 70-plussare i en lite nedlåtande ton? Skriker jag så där som om alla vore döva?



Och rummet. Satelliten på en fyrasal. Urologen i stället för infektion. Idel kateterpåsar i olika nyanser av rött. Som patient hade jag inte stått ut en sekund. För att slippa hade jag skrikit mrsa redan på akuten.


Fyrasalar skulle vara förbjudet. Något jag som sjuksköterska inte tänkt så mycket på. Insikterna gjorde mig lika glad som förskräckt. Det är alldeles för lätt att glömma bort att min självklara värld inte är densamma för andra, inte ens när vi befinner oss på samma plats samtidigt.