Vårdares självbildkan vara för bra

Det handlar inte om att vara snäll mot en homosexuell. En hbt-certifiering är att även som välvillig vårdare våga möta sina fördomar.

— Det är obekvämt och folk blir provocerade. Absolut. ?

Det säger Karol Vieker som har arbetat på RFSL i sju år och utbildat många personalgrupper i frågor kring homo- bisexuella och transpersoner. I dag är hon HR-strateg inom likabehandling och mångfald på landstinget i Uppsala.??

”Här har vi inga fördomar” — det är den största fördomen av dem alla. Inte minst inom vård, skola och omsorg. För där är det knappast pengar eller status som är personalens drivkraft — det är viljan att göra något för sina medmänniskor.

?— De som jobbar inom offentlig sektor är värda all beundran, men för den som drivs av viljan att göra gott kan det vara extra svårt att erkänna fördomar. Med en sådan drivkraft följer en självbild som kanske är för bra, säger Karol Vieker.

?Hon har pratat normer och normkritik i åtskilliga arbetsgrupper och vet att det inte är alla som tycker det är nödvändigt att prata om hbt-frågor och diskriminering. Uppfattningar som att man är fördomsfri, att sexualitet inte spelar någon roll och att ”här behandlar vi alla lika” är vanliga.

??Syftet med en certifiering är inte att sprida budskapet att alla är lika eller ska behandlas lika. Det är att bli medveten om olikheter och att behandla människor jämlikt.?

— Alla har fördomar och förutfattade meningar, vi måste bara bli medvetna om hur de påverkar oss och vår syn på andra människor, säger Karol Vieker.

?Hbt-certifiering tar sin utgångspunkt i sexuell läggning och kön, men stannar inte vid det. Om man får syn på normer och blir medveten om hur de fungerar på ett område kan det appliceras på alla andra. Att tänka normkritiskt är att komma ut ur sin bekvämlighetszon. Det normkritiska har även påverkat RFSL och deras sätt att informera på skolor.

?— Tidigare kom två homosexuella, gärna en kille och en tjej, och berättade om hur det var när de kom ut, vad omgivningen sa, om vikten av att vara tolerant. När RFSL ändrade metod och i stället startade diskussioner om ”hur är vi mot varandra och hur fungerar normer på vår skola” blev lärarna upprörda och bad oss återgå till att informera, berättar Karol Vieker.

?Hon har sin bestämda uppfattning om varför. Det är betydligt obekvämare att skärskåda sig själv och titta på hur jag själv bidrar till att exkludera andra människor, än att lyssna till andras berättelser om hur de känner sig.?

— Vi har ett ojämlikt samhälle och alla som lever här bidrar till att det ser ut som det gör. Om jag sitter runt ett fikabord och en kollega uttrycker sig kränkande är det mitt ansvar att säga att det inte är okej.??

Är det inte väl petigt att tycka att det är viktigt att vårdpersonal frågar patienten om de kan ringa en partner, i stället för om de kan ringa frun? Karol Vieker tycker inte det. ?

— Om det händer någon enstaka gång är ingen skada skedd, det är när frågan ställs ofta som den blir en påminnelse: ”du är inte som andra”. Med frågor som: ”Var kommer du ifrån?” eller ”Ska jag ringa din fru?” bidrar man till en exkluderande kultur.??

Å andra sidan: Lika dystert som det är att få frågor som tvingar en att ständigt komma ut ur garderoben, lika uppiggande är det att mötas av en medmänniska som inte förutsätter något om personen mittemot sig.?

— Patientenkäter ger inte alla svar på hur patienter generellt upplever bemötande ur ett hbt-perspektiv, men min och RFSL:s erfarenhet är att det krävs så väldigt lite för att bemötandet ska uppfattas som bra. Bemötande är a och o inom vården. Om du inte kan skapa förtroende kommer du ingen vart, säger Karol Vieker.

Mer om ämnet

• Öppna för olikhet