Kyllikki Andersson, 77 år, mår så illa. Minsta sked yoghurt kommer upp igen. Just nu är det vita näringsdroppet hennes räddning och hon pekar tacksamt med sin smala hand mot cvk:n på halsen. Under hösten gick hon ner 22 kilo och förstod att något måste vara allvarligt fel. Efter flera vändor på sjukhus och rehabboende nära hemmet i Tidaholm hamnade hon på den kolorektala kirurgavdelningen på Östra sjukhuset i Göteborg för tre veckor sedan.


En knöl på tjocktarmen opererades bort. Här i staden bor inget av de tre barnen, men hennes systrar kommer på besök. Kyllikki tänker mycket på deras gemensamma livshistoria just nu. Hon och ena systern kom som finska krigsbarn till Sverige när de bara var två och fyra år gamla. Hon själv adopterades och fick en till syster i familjen, medan den biologiska systern hamnade på barnhem. Men de har alltid lyckats hålla en nära kontakt.



Just nu är det en pina att magen inte kommit i gång och dessutom har en infektion tillstött. Ändå tittar hon med pigga ögon på sjuksköterskan Anneli Ringström och berättar att hon själv arbetat många år som operationssjuksköterska på neurokirurgen. På bara några minuter framträder en hel person, som är långt mer än den tunga patientrollen hon också bär runt på.

Anneli lyssnar uppmärksamt. Hon är engagerad i avdelningens intensiva forskning om personcentrerad information och samtal. Kyllikki Andersson kämpar på med rullatorn genom korridoren som känns så oändligt lång. Hon är inte insatt i forskningsprojektet men känner av personalens speciella intresse och engagemang.


— Det är stor skillnad här mot andra ställen där jag vårdats. Jag har ju haft cancer i blåsan för åtta år sedan och har opererats förr. Här är de fantastiska, tillmötesgående och hjälpsamma på alla vis.



Anneli kämpar samtidigt mot klockan och skyndar ner till mottagningen för att möta nya patienter i de förberedande samtalen inför operationen. I den personcentrerade vården bygger sjuksköterskan upp ett partnerskap med patienten, där patienten ses som en expert på sin situation. Det kräver att hon verkligen är närvarande och lyssnar. Vilket kan vara svårt när stressen ständigt är den andra partnern, här som på alla kirurgavdelningar. Tankar snurrar samtidigt om patienten som hastigt fått hög feber, dropp som måste hängas i tid och att hon glömde be undersköterskan ta blodsockerkontroller.


Studiens ambition är att förbättra känslan av att vara förberedd för patienter med kolorektal cancer, genom att ha utförlig skriftlig information som alla samtal tar avstamp ifrån. Den har doktoranden Frida Smiths forskningsgrupp arbetat fram tillsammans med patienter och vårdpersonal. Men först studerade hon de broschyrer som fanns i Sverige och upptäckte att de var rationella och medicinska, att kirurgins kännetecken märktes av, här skulle något blir åtgärdat.


— Men många patienter kände sig sedan övergivna när de kom hem efter operationen. Det gäller att hitta personens styrkor, inte bara problemen. Patienten ska klara så mycket som möjligt själv. Om vården lovar att lösa problemen känner sig patienten sviken efteråt.



Annelis patient har fått broschyren under sitt första besök för några veckor sedan. Den innehåller mycket nyttig information och bilder, men öppnar också för de egna känslorna. Anneli utgår ifrån skriften och försöker att bara ställa öppna frågor. Patienterna frågar också mer själva nu och vågar visa sin rädsla och oro.


— Förut rabblade jag information om allt från sårets omläggning till smärtpumpen. Nu tänker jag hela tiden på att det inte är en sjukdom framför mig, utan en person. Alla reagerar olika inför påfrestningar, men alla har sina resurser.



Det är fortfarande ovanligt med personcentrerad vård i primärvården. Glappet mellan tryggheten på en avdelning full med personal, till att vara ensam hemma kan kännas stort. Sjuksköterskan Andreas Fors har följt hur patienter efter en hjärtinfarkt följs upp på fem vårdcentraler i Västra Götaland med personcentrerad vård. Resultaten är inte publicerade ännu men är ”utan tvekan positiva”. 


Tidigare forskning från vårdavdelningar visar att patienter med höftfraktur eller försämrad hjärtsvikt som vårdats personcentrerat får bättre vård samtidigt som dagarna på sjukhus blir färre och kostnaderna mindre. Det är naturligtvis lockande och många vårdgivare är intresserade av att köra igång. Andra menar att de redan ger personcentrerad vård.


— Om alla redan arbetade personcentrerat hade vi inte fått så stora skillnader mot kontrollgrupperna i studie efter studie. Det krävs systematiskt arbete för att vården ska förändras till att sätta personen i centrum, säger Andreas Fors, som snart doktorerar.


Efter flera års forskning på de fem vårdcentralerna, med utbildning och workshops för all inblandad personal, pågår nu diskussioner med cheferna om att införa personcentrerad vård. Det har inte varit självklart på andra kliniker när forskarna lämnar enheten. Mest kända i landet för att verkligen ha ställt om till personcentrerad vård är två medicinavdelningar på Östra sjukhuset. Andra försök pågår i Södermanland, Skåne och Jönköping.



Men det räcker inte att svänga med ett trollspö över sjukhuset och säga det magiska ordet personcentrerat. Även på Östra sjukhusets kirurgavdelning krävs tid och engagemang för att förändra vårdkulturen. Forskarna följer nu upp hur förberedda patienterna var inför olika operationer och svårigheterna den första postoperativa tiden. 


Tina Magnusson opererade sig i höstas för rektalcancer och har efteråt ifrågasatt delar av vården, trots att den kallas personcentrerad. Hon kände sig inte förberedd på att slemhinnorna i underlivet skulle skadas av strålningen inför operationen. Att hon skulle bli steril, hamna i klimakteriet tidigare och få problem med det sexuella samlivet kom som en chock.


— De borde berättat mer innan, jag är bara 49 år och det här är viktiga saker. Nu är jag så glad att jag lever och är opererad, men en annan sak jag undrar är varför jag så sent fick reda på att de kunde operera med titthålsteknik. Inte skära upp mig både bak och fram, som jag var rädd för.


Valet av operationsmetod styrs inte av patientens önskemål utan av organisation och resurser på Östra sjukhuset. De utvecklar kompetensen för titthålskirurgi och använder det oftare jämfört med snittet i Sverige. Men de ligger långt efter Danmark och andra europeiska länder som utför 70—80 procent av den kolorektala kirurgin laparoskopiskt. Fördelarna är mindre sönderskuren muskelvävnad, mindre smärta, mindre ärr och snabbare rehabilitering och hemgång.