Patienternas personnummer fylls på i min telefonkö. Rad efter rad läggs till på skärmen och varje gång jag trycker på uppringningsknappen skapas ett nytt, viktigt möte. Det kan handla om mediciner, provrutiner, remisser eller symtom. Och det låter lite olika beroende på vem som ringer.


När det handlar om hur snabbt en patient kan få träffa läkare tas mitt svar emot ungefär så här: fyrtiotalisten Sven har full förståelse och önskar trevlig helg, stressade sextiotalisten Sussie suckar men köper läget, nittiotalisten Simon där­emot tar ingen skit. Han är sjuk och han ska få hjälp och så är det bara.


Det har hänt för många gånger för att vara en slump. Jag försöker mota bort alla tankar på att jag är en 36-årig tant. Jag biter mig i tungan för att inte skrocka något om ”dagens ungdom”. 

Man ska akta sig för att gene­ralisera, men en kollega inom psykiatrin menar att den här generationen har höga förväntningar på terapi och läkemedel, men låg compliance och dåligt tålamod. 


Man ska akta sig för att generalisera, men kollegerna på akuten berättar att nittiolisterna utmärker sig som krävande och med bristande copingstrategier. De är mycket google-pålästa och vet vilka undersökningar som behöver göras.
Man ska akta sig för att generalisera, men kollegerna på vård­avdelningen upplever att nittio­talisterna förväntar sig full service. Att mobiliseringen postoperativt innebär att personalen får lyfta den unge patienten ur sängen.


Nittiotalisterna utmanar hälso- och sjuk­vården. Den rådande maktbalansen rubbas, beslut och tillgänglighet ifrågasätts. Den invanda pedagogiken har slutat att fungera. Vad kan vi lära av det och hur kan vi hjälpa den nya generationen bäst?


Kanske är personcentrerad vård ett svar. Ett arbetssätt som ser patienten som mer än sin sjukdom, där patienten är en jämlik partner, expert på sin situation. Patientcentrerad rapportering, bedside handover, kan vara ett annat. Med den metoden sker överrapportering inne i salen där patienten är huvudfokus och kan medverka till att informationen blir så korrekt som möjligt.


Om den unga patienten görs mer delaktig och får vara aktiv i planeringen borde hen rimligtvis också få större förståelse för behandlingen och större förtroende för sjukvårdspersonalen. Nittiotalisten slutar att vara krävande. Sjuksköterskan slipper vara en skrockande tant. Win-Win.