Konsten att beröra rätt är att vara lyhörd för andra människans gränser och att aldrig överträda dem. Siv Ardeby, sjuksköterska och upphovskvinna bakom taktil massage, har använt metoden på flickor med självskadebeteende. Flickor som någon gång under uppväxten har förlorat både kontakten med sin kropp och tilliten till andra.

— Jag måste närma mig försiktigt och för att öka skyddet lägger jag en filt om axlarna och en värmehund i knät. Filten och tyngden från tyghunden ger både värme och trygghet. Sedan börjar jag långsamt beröra, med filten mellan flickan och mina händer, säger hon.

När hon berör patienter som inte tycker om sina kroppar börjar hon ofta med att smörja in deras fötter — om de inte har svårt för just fötter. Då rör hon över ryggen, eller där det är minst känsligt. Beröringen växer fram i samförstånd. Tillit är nödvändigt och Siv Ardeby gör alltid klart att hon aldrig berör mer än vad patienten vill.

— När man får sin yttre gräns bekräftad blir det lugnare inåt. Beröringen hjälper ungdomar som mår dåligt att få en bättre kroppsuppfattning. Många har berättat att de kan frammana lugnet de känner under massagen när de är stressade eller har svårt att sova, säger hon.

Vi möter Siv Ardeby på Årsta holmars gård, en kursgård där vårdpersonal utbildas i taktil massage. Den pyttelilla ön ligger mittemellan Årstabroarnas betongfundament – några årtag från Tantolunden i Stockholm. Hon fyller 70 i år och har umgåtts med planer på att gå i pension, men börjar ångra sig så smått. Det är ju så roligt, det hon håller på med.

Betydelsen av beröring blev uppenbar för henne när hon på 70-talet var barnsjuksköterska på Universitetssjukhuset i Örebro. Hon arbetade inom neonatalvården och såg hur lugna de för tidigt födda barnen blev när hon höll sina varma händer kring deras små kroppar.

Efter tre år på universitetssjukhuset var hon trött på det storskaliga och flyttade hem till Nora för att arbeta som distriktssköterska. Ganska snart började hon använda metoden taktipro – eller taktil massage som Socialstyrelsen vill att det ska kallas. Hon tycker att det är missvisande eftersom det taktila inte går ner i musklerna, utan innebär en mjuk, men tydlig, beröring av huden.

— Det är så spännande att det till synes lilla kan göra så stor skillnad. Jag är övertygad om att risken för fallolyckor skulle minska med strykningar från höften, ner över benet till massage av foten. När kroppen är skadad förlorar man kroppsuppfattningen – först i ben och fötter, sedan i händer. Det finns studier som visar att bara beröring ger bättre balans. Balanssinnet sitter även i huden.

Att vara lyhörd och anpassa sig efter patientens behov är en förutsättning. En annan är att beröringen ska vara varsam, och långsam. Tempot har betydelse. Siv Ardeby berättar att hon tar in hela människan innan hon börjar behandlingen. Hon tittar på konstitutionen, på kroppen, på hur hon uppfattar personen mitt emot sig. Hon släpper aldrig kontakten. Befinner sig aldrig någon annanstans.

— Jag ”boar in” för att personen ska känna sin kroppsgräns, och jag rättar mig efter den. Man åstadkommer så mycket med att linda in, hålla om och långsamt stryka från hjässan till fotsulorna.

Siv Ardeby minns mannen i 50-årsåldern som hade haft en stroke och kom till henne på distriktssköterskemottagningen. Han var arg över allt han inte förmådde längre. Hans hustru behandlades redan med taktil massage och sonen tyckte det var en bra idé att även pappan skulle få det. För, som han sa: ”Mamma, du är alltid så snäll när du har varit hos Siv.”

Hon frågade honom om det var okej. Efter ett par veckor kände han sådant förtroende att han vågade säga att det skönaste var att bli berörd på kroppsdelar där ingen trodde att han kände något.

— Om jag är lika noga med beröring på den förlamade sidan som på den friska visar jag att jag bryr mig om även det som är skadat. Jag ryggar inte och den känsla jag förmedlar gör att patienten lättare accepterar sin kropp. Det gäller inte minst dem som har haft cancer och fått ett bröst bortopererat.

Smärta lindras vid beröring. Där klassisk massage inte fungerar, som på patienter med fibromyalgi, kan taktil massage ge fullständig smärtfrihet, berättar Siv Ardeby. Detsamma gäller reumatiker.

Hur kommer det sig? Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, ger inget svar. Den senaste forskningen om taktil massage som refereras är en Cochrane-rapport, som är baserad på 34 studier och omfattar 4 000 spädbarn. Där slås fast att mycket av forskningen är så bristfällig att det är svårt att dra några säkra slutsatser om nyttan med metoden.

Socialstyrelsen saknar också forskning. Framför allt är man osäker på hur länge effekten av taktil massage sitter i. Men metoden finns ändå med i deras riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom.

Sjuksköterskan Lenita Lindgren i Umeå doktorerade för ett par år sedan på en avhandling där hon visar att hjärnans belöningssystem aktiveras vid mjuk massage, som hon kallar det. Massagen sänker hjärtfrekvensen, minskar stress och upplevs som belönande. Med hjälp av magnetkamera har hon sett hur beröringen aktiverar områden i hjärnan som är kopplade till glädje och välbehag.

Siv Ardeby säger att hon vet att våra kroppar mår bra av det taktila, men har ingen säker förklaring på varför. Hennes tes är att den varsamma beröringen av skadade kroppsdelar, eller värkande leder, aktiverar det parasympatiska nervsystemet. När hon börjar, först långt ifrån skadan, märker hon efter en stund hur patientens puls går ner och hur andningen blir djupare.

Det finns tillstånd och patienter hon inte skulle använda den taktila massagen på. Aldrig i akuta tillstånd; vid inflammationer eller infektioner där man inte riktigt vet vad som händer i kroppen till exempel. Om kroppen har fullt upp med att ta hand om en inflammation orkar den inte med impulser från beröringssinnet.

Taktil massage lindrar om kroppen är skadad eller skev. Och når in till personer som har svårt att kommunicera sina behov: små barn, funktionshindrade och personer med demenssjukdom.

— Jag träffade en ung flicka som skadats i en bussolycka. Hon låg i fosterställning på sjukhuset och personalen tyckte inte att det fanns mer att göra. I sex år hade hon legat där — okontaktbar. Jag började försiktigt massera, och pratade med henne under tiden. ”Kan du sträcka på tummen”, frågade jag, och då kände jag att hon försökte. Vi fick kontakt. Och viktigast av allt: när personalen insåg att det fanns ett medvetande där inne gick de från att hantera henne till att ge omvårdnad.