Landskapet på den västgötska slätten är inbäddat i skir vårgrönska och böljande fält av vitsippor. Vid sidan av den slingrande landsvägen står en bil parkerad.

Mamma Therese Viebke sitter bakom ratten. Bredvid henne i framsätet sitter Jonna. Hon har några handskrivna kort i handen med hjälpsamma tankar som ”jag kan, jag vill, jag ska” och ”jag har klarat detta förut”. Texten är nästan helt oläslig, för pappa har råkat tvätta byxorna där korten låg.

I baksätet sitter Åsa Lagerström och Anette Sannerfors från barn- och ungdomspsykiatriska mellanvårdsteamet i Skövde. De påminner henne om varför hon gör det här och peppar varsamt: ”Du har klarat det förut!”

Två gånger i veckan hjälper de två psykiatrisjuksköterskorna Jonna att utmana sin ångest och oro. Däremellan tränar hon med sin mamma. Det som började med att hon blev magsjuk i bilen efter ett luciafirande, har utvecklats till en enorm rädsla för illamående och fobi för att åka alla sorters fordon. Till skolan som ligger åtta kilometer bort kommer hon inte utan bil eller buss.

Även om problemen är svåra och konsekvenserna omfattande behöver inte sjukhusvård vara det bästa alternativet, anser Åsa och Anette. Med sin förankring i barnpsykiatrisk slutenvård vet de att en del av patienterna snarare riskerar att bli hospitaliserade.

— Barnen kan lära sig negativa beteenden av varandra och vår erfarenhet är att de ofta har svårt att komma tillbaka till vardagen utanför sjukhuset, säger Åsa.

För patienter med någon form av tvångssyndrom eller fobier finns det evidens för att det bästa sättet att arbeta med dessa diagnoser är i den miljö där problemen finns. Även nedstämdhet och depressioner behandlas framgångsrikt med beteendeaktivering på plats.

Med inspiration från ett liknade arbete i Karlstad och en stöttande chef började Åsa och Anette tillsammans med några kolleger skissa på en möjlig vårdform där de kunde få möta barnen i deras hem.

Där kan barnen sitta uppkrupna i soffan med sitt husdjur i famnen samtidigt som de pratar. Eller baka en kaka under samtalet tillsammans med sjuksköterskan. Att bedriva arbetet i vardagsmiljön underlättar eftersom många barn kan uppleva en samtalssituation där de själva är i fokus som påfrestande.

Sedan förra våren finns nu den så kallade mellanvården som ett alternativ till slutenvårdenoch ett komplement till öppenvården. Fyra medarbetare från barn- och ungdomspsykiatriska kliniken avsattes för projektet. Finansiering sker med befintlig budget, bland annat genom att avdelningen minskat från sju platser till fyra.

Jonnas föräldrar kämpade länge med att ömsom peppa, ömsom muta och någon gång kräva att dottern skulle följa med i bilen. Men det var för det mesta lönlöst. Frånvaron i skolan ökade i takt med att närvaron sjönk. Inte blev det bättre av att lärarna pressade på eller av alla goda råd de fick från omgivningen.

— I höstas gick det inte längre. Varje dag sprang hon och gömde sig när det var dags att åka. Efter att mer eller mindre ha tvingat med henne till bup i Lidköping vid ett tillfälle insåg vi att det inte gick att fortsätta så, berättar Therese.

En bit in på terminen kunde Jonna få hemundervisning och har tagit igen det hon tidigare missat. På eftermiddagarna leker hon med kompisar i grannskapet när de kommer hem från skolan. Men livet begränsas ständigt av rädslorna. Familjen har blivit allt mer isolerad, aktiviteter på helgerna är svårt att få till och semester utanför hemmet har inte varit aktuellt på flera år.

— Självklart vill jag komma tillbaka till skolan, men framför allt vill jag kunna göra saker. Åka och bada i sommar, shoppa eller äta glass i Götene, säger Jonna.

Redan från början sa hon att det bästa vore om någon kunde komma hem och hjälpa henne. Där det är jobbigt. Psykologen i Lidköping hade hört talas om mellanvården i Skövde och skickade en remiss.

— Hade vi fått den här hjälpen från början hade vi aldrig hamnat här, säger Therese och Jonna nickar instämmande.

Nu har teamet besökt familjen i snart tolv veckor. Det har Jonna koll på, för samma dag som de kom första gången föddes den kattunge som hon snart ska få hem. Hon älskar djur, men eftersom ett av hennes sex syskon är pälsdjursallergiker kan katten inte bo inne i huset. Sova får den göra i källaren, bredvid terrariet med ormarna.

Förutom träningen i bilen, den så kallade exponeringen, pratar Åsa och Anette mycket om vad som händer i kroppen när oron bubblar. Jonna får skatta sina känslor och sätta ord på dem, det gör att de blir lättare att hantera. Med självinsikt och en tydlig struktur kan ångesten hållas i schack.

När mellanvården kommer hem till de olika familjerna upptäcker de ibland att någon av föräldrarna har en liknande problematik som barnen. Det kan bli en utmaning att hantera, eftersom det är viktigt att alla vuxna kring barnet är överens om hur de ska hjälpa barnet. I framtiden hoppas de på att kunna förstärka teamet med familjeterapeutisk kompetens.

I hemmet syns också hur interaktionen mellan föräldrar och barn fungerar.

— Om vi upptäcker att barnen far illa på något sätt har vi nära samarbete med socialtjänsten, säger Åsa.

Flera av barnen genomgår neuropsykiatriska utredningar parallellt med mellanvårdsbehandlingen. Då kan teamet hjälpa till genom sin närhet till, och kännedom om, patienten. I framtiden kanske mellanvården kan göra en del av undersökningarna i hemmet för barn som inte kan ta sig till mottagningen.

I bilen lättar mamma på bromsen efter det senaste stoppet och kör en liten bit till. Nu är snart målet för dagen uppnått och Jonna och hennes sällskap får vända tillbaka.

Väl hemma igen tittar de på kartan som ligger på köksbordet. Jonna visar hur långt hon åkte i dag. En dryg kilometer. Innan de skiljs åt gör de en noggrann planering för kommande gång.

— Struktur och rutiner är viktigt, för det skapar trygghet. Vi backar aldrig på det vi bestämt, men vi kan utmana gränserna om det känns rätt i stunden, säger Anette.

Till nästa vecka sätter Jonna krysset på kartan lite längre fram.