En vanlig måndag i mitten av juni har Sundsvalls sjukhus 39 överbeläggningar. Huvudskyddsombuden rapporterar år efter år om dystra rekord och Arbetsmiljöverket kräver vite på vite. Utan att det gör någon större skillnad. Sjuksköterskor vid flera avdelningar har sagt upp sig i mängder, senast var det 25 av 34 narkossjuksköterskor som fått nog av låga löner och dåliga arbetsvillkor.

Över 30 enhetschefer och verksamhetschefer avsade sig i våras att hålla lönesamtal. De ansåg sig inte ha fått rätt förutsättningar för att föreslå nya löner. Till råga på allt fungerar inte det nya lönesystemet i landstinget särskilt bra för dem med oregelbundet schema. Tusentals kronor för övertid, ob och jourer har för många uteblivit i omgångar sedan februari.

Maria Bäckman, ordförande för Vårdförbundets avdelning i Västernorrland, är orolig — men inte i första hand för patienterna.

— I lokal press kan man läsa insändare från patienter som tackar för en fantastisk vård. För mig blir det lite sorgligt, för vården är fantastisk på bekostnad av personalens hälsa. Det ringer medlemmar till oss varje vecka som gråter och säger ”ni måste göra något”, berättar Maria Bäckman.

Ida Magnusson skulle kunna vara en av dem. Hon arbetar på akutmottagningen och har ofta en klump i magen. Varje arbetsdag är inte katastrofal, men ibland är det som rena krigssjukvården, tycker hon. Grundbemanningen är för låg, det tycker inte bara sjuksköterskorna.

— Våra enhetschefer har försökt att påverka grundbemanningen, men får inget gehör. Och kompetenstrappan som ska vara ett sätt att differentiera och få upp lönerna har vi inte sett något av ännu. Allt tar så lång tid, säger Ida Magnusson.

På kardiologen arbetar sjuksköterskan Anna Wiberg. Hon sätter sig tungt på en stol. För dagen har de åtta patienter i korridoren. Avdelningspersonalen får kryssa mellan sängar, ben, fötter och anhöriga. Patienterna måste finna sig i att känsliga samtal och sömnbehov får klaras av inför öppen ridå.

Sjuksköterskorna är oroliga för att deras stress ska gå ut över patienternas säkerhet. Besvikelsen är stor gentemot sjukhusledningen. Den menar att samordningsvinster ska ordna inbesparingar och därmed ge ett bättre läge, de tre sjukhusen i länet ska få gemensam förvaltning och bilda länskliniker.

Men talet om att pengar kan sparas på samordning imponerar inte på ambulanssjuksköterskan Fredrik Nilsson. Patienternas säkerhet äventyras när ambulanserna samordnas i länet. Väntan på ambulans kan bli lång och när de väl hämtats kan sjukhuset ligga många mil bort.

Han har kompisar som jobbar i intilliggande landsting och skulle kunna tänka sig att flytta till sjukhus i Västernorrland. Men när de inser att de i så fall måste gå ner i lön backar de.

Varför kan inte pengar läggas på höjda löner i stället för på hyrsjuksköterskor och sommarbonusar? undrar Fredrik Nilsson.

Men på dialysen i Örnsköldsvik i samma län har något hänt med löneläget — fast först efter att sjuksköterskorna sa upp sig i protest. Individuella löneökningar och uppdraget att ta fram en kompetenstrappa fick dem att stanna kvar.

— Det var jättesvårt, men vi gjorde ett bra jobb, säger Victoria Asplund, dialyssjuksköterska och förtroendevald i Vårdförbundet.

De flesta har lång erfarenhet och placerades på nivå tre eller fyra, vilket har gett mellan 1 500 och 2 000 kronor i löneökning. Fler enheter är på gång att införa trappan. Victoria Asplund ser det som en början.

Vårdförbundets Maria Bäckman hoppas att landstinget i Västernorrland någon gång ska lämna löneligans jumboplats. I år yrkade förbundet på minst fem procent som ett generellt lönepåslag. Motbudet stannade på 1,92 procent att fördela mellan alla anställda.

— Pengarna är slut och politikerna har sagt nej till ekonomiska satsningar, säger Margareta Berglund Rödén matt.

Hon är förvaltningschef för specialistvården i Västernorrland och den som landstingsdirektören hänvisar till när frågor ställs om löner, arbetsvillkor, överbeläggningar och massuppsägningar.

Margareta Berglund Rödén tror inte att effek­tiv­iseringar är någon lösning längre. Man är redan duktig på att vara effektiv i vården.

— Det här är en politisk fråga nu. Någon måste våga säga att vi inte räcker till. Vi har inte resurser för att klara allt, vi är för få händer. Uppdraget måste begränsas — annars knäcks personalen, säger hon.

Men hon tror att kompetenstrappor kan fungera som en långsiktig lösning. Lönenivåerna ska kunna variera mellan 24 000 och 40 000 kronor. Det är en satsning på tiotals miljoner som måste adderas till det redan befintliga underskottet i Västernorrlands läns landsting på 300 miljoner.

Med start efter sommaren ska också några utvalda avdelningar på sjukhusen i Sundsvall, Sollefteå och Örnsköldsvik få utökad grundbemanning. Tanken är att det ska ge utrymme för glesare helgtjänstgöring, två av fem helger i stället för varannan. Landstinget hoppas att projektet, som ska löpa under ett år, bidrar till att befintlig personal stannar, samt underlättar nyrekryteringar.

Vårdförbundets Maria Bäckman hade helst sett att försöket gällde alla medlemmar i Västernorrland. För henne står det klart att högre löner och de löneökningar som kompetenstrappan ger på sikt inte räcker. Det krävs snabba åtgärder och bättre arbetsvillkor; bättre arbetstider, glesare helgtjänstgöring, tid för återhämtning efter nattarbete och betalda specialistutbildningstjänster, AST. Då kanske sjuksköterskorna vill stanna.