Hon skulle just avslöja min födelsedagsöverraskning.


”Vi reser till Paris. I morgon. Vi reser till Paris i morgon! Vi åker
med Eurostar.”


Jag blev förfärad. Jag kunde inte föreställa mig något mer fasansfullt.


”Jag kan inte. Jag kan inte resa till Paris.”


Det var på väg att hända. En panikattack. Den började i bröstet. En föraning om tillståndet då när det var som värst, 2000. Tillbaka i känslan av att vara fångad inuti mig själv, som en desperat fluga i en glasburk.


”Jo, vi åker. Vi ska bo i sjätte. Det kommer att bli fantastiskt. Jag har bokat rum på hotellet där Oscar Wilde dog. L’Hotel heter det.”


Att resa till stället där Oscar Wilde dog gjorde inte situationen bättre. Det var en garanti för att jag också skulle dö där. Dö i Paris, precis som Oscar Wilde. Jag kunde mycket väl föreställa mig att jag skulle dö av luften. Jag hade inte varit utomlands på fyra år.


”Jag tror inte att jag klarar av att andas luften.” Jag visste att det lät idiotiskt. Jag var inte galen. Och ändå, faktum kvarstod: jag trodde inte att jag skulle klara av att andas luften.


Sedan kröp jag ihop i fosterställning bakom dörren. Jag darrade.



Jag undrade om någon hade varit så rädd för Paris sedan Marie Antoinette. Men Andrea visste vad hon skulle göra. Hon var sedan länge expert på situationer som den här. Hon sa: ”Okej, vi åker inte. Jag kan avbeställa hotellet. Vi förlorar lite pengar, men om det är en sådan stor grej …”


En sådan stor grej.

Jag kunde fortfarande inte gå tjugo meter ensam utan att få en panikattack. Det var den största grej jag överhuvudtaget kunde föreställa mig. Det kanske kan jämföras med att uppmana en normal människa att gå omkring naken i Teheran eller något.


Men.

Om jag sa nej, då skulle jag vara en människa som inte vågade resa utomlands för att jag var rädd.
 Och det skulle göra mig till en galen människa, och min största skräck — till och med större än döden — var att bli totalt galen. Att förlora mig själv fullständigt till demonerna. Så, vilket ofta är fallet, blev en stor rädsla besegrad av en större rädsla.
Bästa sättet att övervinna ett monster är att hitta ett som är ännu mer skrämmande.



Och jag åkte till Paris. Tunneln under kanalen höll ihop och havet föll inte ner på våra huvuden. Luften i Paris fungerade okej med mina lungor. Fast jag kunde knappt tala i taxin. Resan från Gare du Nord till hotellet var hemsk. Det var någon sorts marsch på gång vid Seine, med en stor röd fana som svepte likt trikoloren i Les Misérables.


När jag gick och lade mig på kvällen och blundade kunde jag inte somna på flera timmar för att jag såg Paris röra sig i samma hastighet som i taxin. Men jag lugnade ner mig. Jag fick inte någon riktig panikattack då och inte heller under de nästkommande fyra dagarna. Bara en allmän oro som jag kände när vi gick omkring på vänstra stranden och längs rue de Rivoli och i restaurangen på taket till Centre Pompidou. Jag märkte återigen att den bästa terapin var att göra något som jag hade fasat för — och överleva. Om du börjar bli rädd för att gå ut. Gå ut. Om du är rädd för trånga utrymmen, ställ dig i en hiss och stanna kvar ett tag. Om du lider av separationsångest, tvinga dig att vara ensam en stund. När du är deprimerad och ångestfylld har din komfortzon en tendens att krympa från en värld till en säng. Eller raka spåret ner till ingenting.



En annan sak. Stimulering. Spänning. Av det slag som man finner på nya ställen. Ibland kan det vara skrämmande, men det kan också vara befriande. På välkända platser kan du koncentrera dig helt och hållet på dig själv. Det finns inget nytt som du behöver lägga märke till i ditt sovrum. Inga potentiella hot som kommer utifrån, bara sådana som kommer inifrån. Genom att tvinga dig att gå in i nya fysiska omgivningar, gärna ett annat land, måste du helt enkelt fokusera lite mer på världen utanför ditt huvud.


Ja, det var i varje fall så det funkade för mig. De där få dagarna i Paris.


I själva verket kände jag mig mer normal där än jag gjorde hemma, för i Paris kunde mitt tafatta och ängsliga beteende ha passat in på vilken engelsk turist som helst.


Många deprimerade människor använder resandet som botemedel. Den stora amerikanska målaren Georgia O’Keeffe led av livslång depression och passade alltså in i klichén om den deprimerade konstnären, precis som så många andra skapande människor. 1933, när hon var fyrtiosex, blev hon inlagd på grund av våldsamma gråtattacker, aptitlöshet och sömnlöshet, och andra symptom på depression och ångest.


O’Keeffes biograf Roxana Robinson säger att sjukhusvistelsen inte var till någon större hjälp för henne. Det som fungerade var resor. Hon åkte till Bermuda och Lake George i New York, till Maine och Hawaii. ”Värme, lättja och ensamhet var precis vad Georgia behövde”, skrev Robinson.



Fast resor är inte alltid en lösning. Eller ens en möjlighet. Men mig hjälper det, när jag får chansen att ge mig iväg. Jag tror att det ger perspektiv på ett sätt som inget annat gör. Vi må sitta fast i våra hjärnor, men vi sitter inte fast rent fysiskt. Om vi lösgör oss från vår fysiska plats blir det ibland lättare för oss att fördriva vårt olyckliga mentala tillstånd. Rörelse är motsatsen till att sitta fast, trots allt.


Och det hjälper. Ibland. Bara ibland.
”

Av att resa blir man anspråkslös”, sa Gustave Flaubert. ”Man förstår hur liten plats man upptar i världen.” Ett sådant perspektiv kan vara befriande. I synnerhet när man lider av en sjukdom som å ena sidan kan sänka ens självkänsla, men å andra sidan förstora det triviala.



Under en av mina kortare perioder av depression såg jag Martin Scorseses film om Howard Hughes, The Aviator. Det finns en scen där Katharine Hepburn, lysande spelad av Cate Blanchett, vänder sig till Hughes (Leonardo DiCaprio) och säger: ”Det är för mycket Howard Hughes i Howard Hughes.” Hughes, som led av tvångssyndrom, var nämligen så upptagen av sig själv, så konstant själviakttagande, att han till slut inte vågade lämna sitt hotellrum i Las Vegas.


Efter filmen sa Andrea att det var för mycket Matt Haig i Matt Haig. Det var på sätt och vis ett skämt, men samtidigt var hon något på spåret. För mig är det så att allt som kan minska den där extrema känslan av mitt eget själv, som får mig att känna mig som mig själv men på en lägre volym, är välkommet. Och ända sedan resan till Paris har resor fungerat på det sättet.


10 SKÄL ATT FORTSÄTTA LEVA:

  1. Du befinner dig på en annan planet. Ingen förstår vad du går igenom. Men i själva verket förstår de. Du tror inte att de förstår för att din enda referenspunkt är du själv. Du har aldrig känt dig så här förut, och chocken i nedstigningen har traumatiserat dig, men andra har varit där. Du befinner dig i ett mörkt, mörkt land med en befolkning på många miljoner.
  2. Det kommer inte att bli värre. Du vill ta livet av dig. Du är så långt nere som du kan komma. Det är bara uppåt härifrån.
  3. Du hatar dig själv. Det är för att du är känslig. I stort sett varenda mänsklig varelse skulle kunna hitta anledningar till att hata sig själv om de tänkte lika mycket på det som du gör. Vi är alla totala skitstövlar, vi människor, men också totalt underbara.
  4. Så vadå? Du har en etikett? "Deprimerad." Alla skulle ha en etikett om de bara frågade rätt person med rätt yrke.
  5. Den där känslan som du har, att allting kommer att bli värre, är bara ett symptom.
  6. Hjärnor har sina egna vädersystem. Du befinner dig mitt i en orkan. Orkaner tappar kraften förr eller senare. Släpp inte taget.
  7. Ignorera alla försök till stigmatisering. Kring de flesta sjukdomar fanns det ett stigma en gång i tiden. Vi är rädda för att bli sjuka, och i vår rädsla tenderar vi att sätta fördomar före information. Polio skylldes felaktigt på fattiga människor, till exempel. Och depression betraktas ofta som en "svaghet" eller en brist i karaktären.
  8. Ingenting varar i evighet. Den här plågan kommer inte att vara. Plågan säger dig att den kommer att vara. Plågan ljuger. Plåga är en skuld som betalas av med tiden.
  9. Hjärnor rör sig. Personligheter skiftar. För att citera mig själv, i Människorna: "Din hjärna är en galax. Mer mörker än ljus. Men ljuset gör det värt mödan. Vilket betyder, ta inte livet av dig. Ens när mörkret är totalt. Kom alltid ihåg att livet inte står stilla. Tid är rymd. Du rör dig genom den där galaxen. Vänta på stjärnorna."
  10. Du kommer en dag att uppleva en glädje som kan stå upp mot det onda. Du kommer att gråta tårar av lycka över Beach Boys, du kommer att se ner i en babys ansikte medan hon ligger och sover i ditt knä, du kommer att få vänner, du kommer att äta god mat, mat som du aldrig förut har ätit, du kommer att kunna se utsikten högt uppifrån utan att försöka beräkna sannolikheten för att du dör om du hoppar. Det finns böcker som du inte har läst ännu, som kommer att berika dig, filmer som du kommer att njuta av medan du äter popcorn ur superstora hinkar, och du kommer att dansa och skratta och ha sex och springa på flodstranden och prata med folk till sent på natten och skratta tills du får ont i magen.
        Livet väntar på dig. Du kanske blir kvar här ett tag, men världen försvinner inte. Häng kvar där inne om du kan. Livet är alltid värt det.