På operationsbordet ligger en lurvig filur med Emlaplåster i armvecket. Det är dockan Wilmer som snart ska sövas. Men först måste han få en plastslang i armen där medicinen ska komma in. 8-åriga Noel Wiström står redo med en kanyl. Narkossjuksköterskan Nina Jurander har precis visat hur man ska göra och nu är det Noels tur att sticka Wilmer.


Det är fredagseftermiddag på öron-näsa-halsoperation vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Om en vecka ska Noel själv opereras och han är här tillsammans med mamma Christina Wiström för att förbereda sig. 


Hit får barnen komma innan de ska opereras för att bekanta sig med lokalerna och få information om vad som kommer att hända. Här är barnets perspektiv i fokus och med lekens hjälp förmedlas vad som kommer att hända. Även om Noel har varit med förr, det här blir hans femte operation med gomspalten, så såg han fram emot att få komma hit och leka.



Det är Nina Jurander som tillsammans med lekterapeuten Nina Karlsson har utvecklat förberedelseleken på öron-näsa-halskliniken. Alla barn mellan 2 och 16 år som ska opereras där får ett erbjudande om att komma innan ingreppet.


— För ett barn innebär ofta en operation en väldigt stor och avgörande händelse i livet. För oss är det bara en vanlig dag på jobbet. Om jag kan hjälpa till och göra det så bra som möjligt så har jag gjort mycket, säger Nina Jurander.


En gång i veckan ordnas förberedelseleken i grupper med max fyra barn. De börjar alltid hos Nina Jurander på operationsavdelningen och avslutas på lekterapin hos Nina Karlsson. Det är viktigt att barnen får göra något roligt innan de går hem.


I rummet utanför operationsavdelningen tar Nina Jurander fram När Hannes skulle opereras, en bilderbok som innehåller foton på allt de ska gå igenom. Noel tittar nyfiket på medan hon bläddrar och berättar. Hon frågar om han har blivit opererad tidigare och vad han tyckte om det.


— Genom att fråga om Noels erfarenheter visar jag att det är viktigt. Barnen behöver känna sig sedda för att vara trygga. 



På väg in i salen passerar de linne­förrådet för att byta om. Grön jacka och mössa till Noel och vit rock och lila hätta till mamma. Nina Jurander hade redan arbetskläder, utom mössan som hon tar på först nu. Att hon ser ganska annorlunda ut i den blev hon medveten om när sonen Hannes besökte henne en dag på jobbet. Han tyckte att hon såg jätteläskig ut. 


Dockan Wilmer är redan på plats när de kommer in för att ta hand om honom. Förutom nålen ska den lilla lurviga patienten få andas sovluft och plåstras om. Noel klarar allt galant.



Innan det är dags att gå upp till lekterapin får alla barn skriva en önskelista. Hur vill de ha det vid sövningen?


— Jag brukar säga att det är som på julafton. Man kanske inte får allt, men man får alltid något som man önskar sig. Min erfarenhet är att barnen har väldigt rimliga önskemål, säger Nina Jurander.


Det kan handla om att hålla masken i samband med sövning, få en infart i handen i stället för i armvecket eller att titta på en favoritfilm på läsplattan. Hon är noga med att alla plitar ner åtminstone en sak som hon vet att de kan få vara med och påverka. Noel vill ha med sig gosedjuret Bläcky och titta på när infarten ska sättas.


Önskelistan hjälper barnen att få kontroll över en situation som kan upplevas som skrämmande. Särskilt de barn som är rädda eller har obehagliga minnen från tidigare ingrepp har starka åsikter om hur de vill ha det. Att bli lyssnad till ökar känslan av delaktighet.


I leksjukhuset på lekterapin får Noel sedan chans att bearbeta det han just gått igenom. Tillsammans med Nina Karlsson upprepas de olika momenten i leken och han får också chans att sätta ord på vad han upplevt. 


— På operation blir det information med ett barnperspektiv och på lek­terapin handlar det om barnets perspektiv, säger Nina Jurander.


Det händer att de märker att vissa barn behöver ytterligare stöd. Då kan de bli inskrivna i teamet för sjukvårdsrädda barn, där Nina Jurander är teamledare. Här kan de få en mer systematisk förberedelse inför operationen med flera träffar. Varje barn har en egen vårdplan som genomsyrar hela vårdkedjan. Hon försöker också vara den som söver de här barnen när det är dags. Kontinuitet är viktigt för trygghet.



För Nina Jurander är förberedelseleken och sjukvårdsteamet en mindre del av arbetet som narkossjuksköterska på kliniken. Den extra energi hon lägger på det får hon igen mångfalt, tycker hon.


— När vi lyckas hjälpa sjukvårdsrädda barn att klara av operationen ser vi att det hjälper. Det är fantastiskt. Det sparar mycket lidande hos de här barnen som annars är så rädda att de mår dåligt i flera veckor innan de ska komma hit. Det kan påverka hela deras hemsituation med familj, skola och vänner.