Det är ingen risk att försova sig när larmradion Rakels ilskna signal hörs. SOS Alarm väljer genom att skicka signalen att sätta i gång landstingets beredskap för en allvarlig händelse eller katastrof. När Anna Laséen Karlsson ringer tillbaka för att få en rapport vet hon aldrig vad som inträffat eller hur många som kan vara skadade. Som tjänsteman i beredskap har hon nu 
högsta ansvaret inom landstinget att ta initiativ till, och samordna, det första krisarbetet.


Efter terrordåden i Paris i november höjdes även risknivån för attacker i Sverige till fyra av fem. Stockholms landsting valde att gå in i stabsläge, vilket innebär en ökad uppmärksamhet.


— Vi fick information från Polismyndigheten och Säpo. Det fanns inget konkret hot mot Stockholm, men vi valde att informera sjukhusen. Sedan är det upp till dem att välja om de höjer beredskapsnivån. Men i det fallet fanns ingen anledning för oss att kraftsamla, det är skillnad om det redan hänt något allvarligt, säger Anna Laséen Karlsson.


Hon värnar mycket om resurserna i sjukvården. Ett snabbt beslut från henne, som att skicka ut sjukvårdsgrupper med flera sjuksköterskor och läkare till en olycka, påverkar flera led inom vården.


— Men samtidigt vill vi reagera snabbt om händelsen, som kan vara brand, olyckor eller någon sorts attack, är allvarlig.



En tjänsteman i beredskap måste ha mer is i magen än fjärilar. Det tidigare jobbet som sjuksköterska på akuten på Karolinska universitetssjukhuset har härdat henne. Att det tjuter och piper har länge varit vardag på jobbet. Hon taggar till, och koncentrerar sig, men blir inte nervös.


— Jag är van vid tempoväxlingar, speciellt efter jobbet som operativ ledningsansvarig sjuksköterska på akuten. Man vet aldrig hur svårt skadade eller sjuka patienter som kommer in eller hur mycket av personalens resurser som kommer att krävas. Jag fokuserar helt på uppgiften. Det är en skön erfarenhet att ha med sig.


Det är efteråt hon tar hand om de egna reaktionerna, helst genom att prata med kollegerna, som vet precis hur det är.



Det inträffar ständigt händelser som i tidigt förlopp bedöms som allvarliga, och Rakelsignalen tjuter. På Anna Laséen Karlssons pass i helgen var det en brand i Stockholms city som hon snabbt behövde göra sig en bild av. Men Stockholm har varit förskonat från större allvarliga händelser. Det har gått fem år sedan självmordsbombaren detonerade ett kvarter från stans myllrande julhandel. Under hennes första halvår på posten har landstinget bara behövt gå upp i stabsläge, inte de två högre nivåerna, förstärknings- eller katastrofläge. 


Som jämförelse gick Trollhättan vid knivdådet på skolan Kronan i höstas upp till förstärkningsläge både regionalt i Västra Götaland och lokalt i NU-sjukvården. Regionen fick tidigt information om att en allvarlig händelse ägt rum, genom att tjänsteman i beredskap larmades av SOS Alarm. Osäkerheten var stor i början kring hur situationen skulle utvecklas med gärningsmannen och de skadade. Den första informationen kompletterades genom att följa radiokommunikationen från platsen.



En stab för krisledning jobbade med regionens sjukvårdsledning, samordningen med till exempel polisen, och kommunikation i alla led. Den lokala sjukvården stärkte avdelningar som ambulans, akutmottagning, operation, anestesi och intensivvård. NU-sjukvården klarade själva att ta hand om skadade, men informerade löpande regionen om sina prioriterade behov av hjälp, vilket exempelvis ledde till att regionen beställde mer blod från andra ställen till Trollhättan.