Larmet kommer klockan 08.48. En
man född 1950 har intensiva bröstsmärtor. Prio 2.

Ambulanssjuksköterskorna Ida Eklund och Cecilia Jansson anländer med ambulansen till Åke Nilssons lägenhet på Storgatan 4. Han ligger på hallgolvet, andas själv, pulsen är 120 slag per minut. Blodtrycket 120/50 mmHg. Ida Eklund sätter en infart, sprutar morfin och Cecilia Jansson ger patienten en tablett Trombyl.


Just som Åke kommit in i ambulansen blir han plötsligt blek och slapp. Ida Eklund och Cecilia Jansson påbörjar snabbt hjärt-lungräddning och turas om med kompressionerna. Efter fem minuter hörs en röst.


— Stopp, tack det räcker! Ni är framme vid akutmottagningen nu. Bra jobbat!


Det är Christer Kågström. Han är en av de kursansvariga och har följt arbetet med en handkamera som han nu stänger av samtidigt som han ber sjuksköterskorna kliva ut ur ambulansskåpet.



Vi befinner oss i ett simuler­ingsrum vid Luleå tekniska universitet. Det är undervisning för blivande ambulanssjuksköterskor och studenternas första tillfälle av två med patientsimulering. Med hjälp av den datorstyrda dockan Alf, en riktig ambulansinredning och en uppbyggd lägenhet blir träningen mycket verklighetstrogen.

Studenternas agerande spelas in med en videokamera vilket gör det lättare för dem att efteråt reflektera över sina beslut och sitt omhändertagande. På film syns både helheten och detaljerna i den komplexa arbetssituation som prehospital vård utgör.


— Det kändes jättebra, väldigt realistiskt. Det var precis så trångt inne i ambulansen som det är på riktigt och vi arbetade väldigt nära varandra, säger Cecilia Jansson när hon tittar på filmen med kurskamraterna.


På filmen får studenterna möjlighet att se hur deras agerande uppfattas utifrån. Någon som till exempel upplever sig själv som mycket strukturerad kanske inte alls uppfattas så. 



Varken Cecilia Jansson eller Ida Eklund hade några problem med att bli filmade under övningen, även om det kändes lite nervöst innan. När de väl satte i gång märkte de inte ens kameran.


— Jag var så fokuserad på rytmen. 30 kompressioner, två andetag och så hjärtrytmen, säger Cecilia Jansson.


För att inte fastna i negativ kritik är riktlinjerna för genomgången tydliga. Undvik att fokusera på det som inte var perfekt. Det viktiga är de på förhand bestämda punkterna, som till exempel kommunikation och ergonomi.


— Om något går fel så är det ju verkligen här det ska göra det, i en konstruerad situation och inte när vi arbetar med riktiga patienter, säger Ida Eklund.


För studenterna finns även en annan aspekt. I arbetet som ambulanssjuksköterska kommer de ofta att ha publik när de arbetar. Anhöriga, räddningstjänst, massmedier eller nyfikna förbipasserande. Att ha fått se sig själv agera i sådana komplexa lägen kan vara till stor hjälp och utvecklar framför allt kommunikationen.



Förra året beviljades kliniska adjunkten Christer Kågström och hans kollega Örjan Lestander vid institutionen för omvårdnad på Luleå tekniska universitet projektmedel för att börja filma studenterna i samband med patientsimulering. De hade båda själva blivit filmade i olika pedagogiska utbildningar och såg vilken resurs det kan vara för det reflekterande lärandet.


Projektet startade på specialistutbildningen. Den riktar sig till sjuksköterskor som redan har en trygghet i sin yrkesroll och förhoppningsvis är mindre benägna att fastna vid eventuella missar i reflektionssamtalen. Responsen från studenterna har varit positiv. Tanken är att filmade undervisningsmoment ska ingå även i grundutbildningen lite längre fram.


— Som lärare sitter vi med ett leende på läpparna när vi läser utvärderingarna och ser vilket otroligt kunskapsmässigt djup studenterna visar i sina reflektioner. De tar stora kliv i lärandet och det känns helt rätt, säger Örjan Lestander.