Orden är barnmorskan Lisa Gårdlunds. Vi träffas på en av hennes arbetsplatser, ambulansstationen i skånska Sjöbo. Hennes andra arbetsplats ligger en halvtimmes bilfärd söderut, på förlossningen vid Ystads lasarett.


På hennes skjortbröst står det barnmorska, även om hon faktiskt arbetar som sjuksköterska inom ambulansen halva sin arbetstid. 


Lisa har sedan hon började arbeta inom ambulansen för cirka åtta år sedan fått inte bara sina egna kolleger i Sjöbo utan också chefer och övrig ambulanspersonal i Skåne att sätta på sig de glasögon som behövs för att våga se, fråga och agera när de misstänker att ett barn far illa.



För hennes egen del började insikten om hur mycket ambulanspersonal kan göra för dessa barn egentligen på bb. En mycket ung kvinna hade fött barn. Under varje rapport pratade personalen om hur det skulle gå för modern och hennes nyfödda. Det var tydligt att mamman hade sociala problem, men vad de bestod i kunde personalen bara spekulera i.



Ett år senare, när Lisa hade börjat arbeta inom ambulansen, åkte hon med på ett larm. Plötsligt befann hon sig i ett hem och en miljö där hon genast kände att allt inte stod rätt till. Av sekretesskäl går hon inte in på några detaljer, men i samma hem fick hon syn på den mamma vars barn hon och personalen på bb hade oroat sig så mycket för

— Det var då jag såg styrkan i att arbeta i ambulans, att vi med kort varsel kommer till helt oregisserade miljöer. Vi dyker upp klockan fyra på morgonen och ingen har hunnit förbereda vårt besök med färska tulpaner på köksbordet, säger Lisa.


Den gången kände hon vanmakt. Hon visste inte hur hon skulle bete sig eller vad hon som sjuksköterska kunde göra. Långt senare blev Lisa varse att regionen faktiskt har ett handlingsprogram för fall där man misstänker att barn far illa och hon förstod att det var hon själv som i första hand borde ha agerat.


— Hade jag haft mer mod och kunskap den gången skulle jag och ingen annan ha berättat för socialtjänsten om allt det gräsliga som jag hade observerat i det där hemmet, säger hon. 


Nu överlät hon på sjuksköterskan som tog emot på akuten att göra en orosanmälan, trots att hon inte hade varit med i hemmet. 



Fortfarande sitter det här fallet kvar som en tagg i bröstet på Lisa. Men det ledde också till något gott. Med sina erfarenheter och det nyupptäckta handlingsprogrammet i ryggen bestämde sig Lisa för att sprida kunskapen om hur ambulanspersonal ska agera om de misstänker att ett barn far illa. Hon arrangerar årligen speciella utbildningsdagar för ambulanspersonalen och deras chefer inom Region Skåne på detta tema. Dessutom får alla nyanställda inom Samariten ambulans i Skåne en halv dags föreläsning om barn som far illa och om den anmälningsplikt som personalen har, samt en halv dag om graviditet och förlossning.


På varje station i Region Skåne finns det numera två kontaktpersoner som är speciellt kunniga inom det här området. Varje år anordnas två nätverksträffar där samtliga kontaktpersoner ges möjlighet att utbyta erfarenheter och ta del av ny kunskap.

Cheferna har uppmanats att ha barn som riskerar att fara illa som en stående punkt på arbetsplatsträffarna och att även bjuda in social­tjänsten på orten. På några stationer har man förfrankerade kuvert där adressen till socialtjänsten redan finns påskriven.



När Lisa själv ser konkreta tecken på att ett barn inte har det bra eller om hennes magkänsla säger henne att allt inte står rätt till tänker hon att hon måste agera. Om inte hon gör det, vem agerar då? 


— I början var jag ofta osäker på om mina iakttagelser var korrekta, men nu vet jag att magkänslan väldigt ofta stämmer. Dessutom behöver jag inte veta att något är fel, det är min oro jag signalerar till socialtjänsten. Det är därför det heter orosanmälan, säger Lisa.


Hon berättar att när hon själv känner sig rädd för att anmäla, tar hon sig i kragen och tänker: ”Om jag är rädd, hur rädd är inte barnet då”.


I början mötte hon ändå motstånd hos kolle­gerna. Arbetar och bor man på en mindre ort kan det finnas psykologiska hinder mot att anmäla, kanske är det någon som man har en relation till.


— Men en orosanmälan görs inte för att straffa någon utan för att hjälpa ett barn som man misstänker inte har det så bra i livet.