Ibland blir enkla saker svåra på grund av språkförbistringar. Som när den nya praktikanten, en erfaren specialistläkare van vid mycket ansvar, kom ut från en patientsal och frågade handledaren vad lingondricka var för något.

— Det är inte lätt att börja om i Sverige med ett helt nytt språk, en ny kultur och en annorlunda organiserad sjukvård, säger Maria Sjöberg, sjuksköterska på infektionskliniken vid Örebro universitetssjukhus och adjungerad klinisk adjunkt vid universitetet.

Hon är van vid att ansvara för både infektions- och lungklinikens alla sjuksköterskestudenter, med täta kontakter med både handledare och universitetet. I februari kastades hon in i en ny roll när regionens satsning på nyanlända med akademisk utbildning nådde sjukhuset.16 personer med vårdutbildning hade valts ut till ett snabbspår där Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och folkhögskolor samverkar med regionen.

Här liksom i andra landsändar rör det sig mest om läkare och apotekare. Sjuksköterskor är ovanligare, i Örebros första grupp fanns inte någon. Deltagarna har praktiserat på olika kliniker och mottagningar två dagar i veckan från februari till juni. Resten av veckan lär de sig svenska tillsammans. Alla har fått uppehållstillstånd.

— Jag har haft stor nytta av mitt ansvar för studenter, men jag fick också tänka om och fundera på vad just den här personen har för behov. I början gick han bredvid undersköterskor, senare sjuksköterskor och läkare.

Maria Sjöberg tycker att den nya uppgiften går bra att kombinera med hennes jobb.

— Det är lätt här på infektion, alla är vana vid studenter och mina kolleger är så positiva.

Men visst har det funnits utmaningar, med språkförbistring, hierarki och viss frustration att vägen mot svensk legitimation är så lång. Dessutom är det lätt att tro att vården är organiserad på samma sätt här som i hemlandet.

— När en patient behövde byta avdelning till ortopeden för att amputera benet, tyckte praktikanten att vi självfallet hade det fortsatta ansvaret, och ville följa patienten. Det är ju smart och dessutom god vård, men vi är inte organiserade så utan får i stället nya patienter.

I början fick Maria Sjöberg tänka till för att hitta rätt nivå och uppgifter till praktikanten. Till exempel gick de igenom hjälpmedelsrummet och tränade in orden rullator, rullstol, lift och inte minst gåbord.

— Det blev lättare att förstå när praktikanten fick se ett gåbord.

Hon började trappa upp uppgifterna i vårdsvenska genom att skapa en mapp där praktikanten varje dag berättade, reflekterade och även fick kommentarer från sina handledare. I slutet av praktikperioden höll han ett föredrag och berättade om sitt arbete i Syrien för sjuksköterskor, undersköterskor och sedan för läkarkollegerna.

— Det var verkligen en utmaning att göra på ett helt nytt språk. Men han fick berätta på ett förenklat sätt. Övning ger färdighet.

I november börjar nästa grupp nyanlända med ett vårdyrke på sjukhuset. Och då vet Maria Sjöberg mer från starten hur hon vill lägga upp praktiken.