Jobbet inom primärvården känns fortfarande roligt och hon känner att hon behövs. Men det finns ytterligare ett skäl att skjuta på pensionärstillvaron.


— Jag tjänar 33 000 i månaden och det är skräckinjagande att tänka på hur liten pensionen kommer att bli.


33 000 kronor i månaden efter 
43 år som sjuksköterska. Hon är inte missnöjd med den lönen, men hennes löneutveckling kom för sent. Hon kommer inte att hinna arbeta ihop till en pension som hon kan känna sig trygg med.



Susanne Samuelsson har vidareutbildat sig inom iva, anestesi och operation och gått kurser i hjärtsjukvård. Hon har varit it-lärare, gått kol-utbildning, själv hållit kol-skola, jobbat inom iva, medicin och i närvårdsteam med palliativ vård. Hon har utvecklats, men inte hennes lön.



En enda gång har hon satt klackarna i marken och sagt nej tack till en tjänst för att lönen var för låg.


— Jag skulle börja på landstingets it-avdelning och utbilda vårdpersonal i vårt dokumentationssystem. Jag erbjöds 18 000 kronor i månaden — för det hade de andra. Men jag kom från iva och med ob tjänade jag 4 000 kronor mer än så och jag var inte beredd att gå ner i lön för att få jobbet.


Det fungerade. Hon fick 22 000 kronor i månaden. 



Susanne är kritisk till hur chefer värderar erfarenhet och specialistkompetens. Kanske, säger hon, har hon varit för godtrogen genom åren. Trott att cheferna sett vad hon har kunnat och inte krävt så mycket. 


— Min erfarenhet och mina vidare-utbildningar har inte gynnat löneutvecklingen. Men det är också svårt att få chefer att förstå vad man verkligen kan. De har en så tung arbetsbörda att de inte hinner vara ute på golvet, bland medarbetarna.