Charlotta von Zweigbergk, din roman bygger på en verklig historia. Varför ville du berätta den?
— Jag ville belysa ett problem som få känner till, de flesta förstår inte hur illa det kan vara. Vi tror på ett socialt skyddsnät men det nätet har rejäla maskor. Det finns många Beator, allt fler faller ur systemet. Det skrämmer mig — och det borde skrämma våra makthavare från vettet.

I kontakterna med socialtjänst och Försäkringskassan bemöts Beata med misstro och orimliga kontrollkrav. Är det verkligen så illa?
— Sedan boken kom ut har jag fått många reaktioner från människor som känner igen sig. "Det känns som om du skrivit om mitt liv." Det finns en snårskog av olika bidragsformer där de hjälpsökande bollas runt. Så mycket energi går åt till att hitta rätt bidrag, varför inte införa ett överlevnadsbidrag i stället?

Beata har till slut varken råd att gå till tandläkaren, ta en fika med vännerna eller ens betala en tunnelbanebiljett. Vad gör fattigdomen med henne?
— Det värsta är ensamheten och att bli utsatt för så mycket misstro. Varken tjänstemännen på de olika myndigheter där hon söker hjälp, eller de flesta vännerna, vill riktigt tro henne när hon berättar hur illa det är.