Tål vi människor att se andra kroppar än de unga, slanka och vältränade? När konstnären Stina Wollter dansar loss i ett filmklipp på instagram iklädd underkläder — och en 50-årig kvinnas vanliga kropp — vill hon utmana ”den dömande blicken”. Andras, men kanske framför allt den egna. Hon kallar dansen en frihetsrörelse för normbrytande kroppar. För att visa sig själv och hela världen att hon duger. 


Stina Wollter drog på sig en hel del hån, men hennes dans ledde också till en debatt om rätten att få visa sin kropp även om den inte motsvarar det ideal som råder.


Det vore en förenkling att påstå att idealiseringen av den smala kroppen orsakar ätstörningar, men det är ändå en delförklaring till att psykisk ohälsa uttrycks i anorexi, bulimi, hetsätning, eller i den fixering vid nyttig mat och träning som — utan att vara en diagnos — kallas ortorexi. 


Psykiatrisjuksköterskan Maja Molin, vid Stockholms centrum för ätstörningar, säger att det är ett ökande beteende som är viktigt att känna till. När vältränade patienter kommer till primärvården med sömnstörningar, mensbortfall, stressfrakturer eller krångel med magen kan det vara livsviktigt att ta en ordentlig sömnanamnes och ställa frågor om sömn, kost och träning.


Benämningen ortorexi diagnostiserar hon som anorexi med kompensatoriskt beteende.



Pia Forsslund, sjuksköterska på en klinik som utför skönhetsbehandlingar, möter allt oftare kvinnor i 40-årsåldern och uppåt som vill få bort sina rynkor. Det anses inte så märkvärdigt med lite Botox längre.


Vi exponeras för bilder av hur vi bör se ut och påverkas av medier, familj och vänner. En del så starkt att de får en förvanskad bild av sin kropp. Andreas Birgegård, psykolog vid Kunskapscentrum för ätstörningar, kallar det internalisering. ”Det är mig det är fel på. Jag är ful, fet, äcklig”. En sådan förvanskad bild av det egna utseendet är tvångssyndromet dysmorfofobi, eller självupplevd fulhet. 



Personer med dysmorfofobi ser saker hos sig själva som inte andra ser. En deformerad näsa, en gropig hy eller ett ansikte som liksom flyter ut. De vill skydda omvärlden från sin misshagliga uppenbarelse, antingen genom att skyla sig med kläder och solglasögon eller genom att låta bli att gå ut. Barn vägrar att gå till skolan, vuxna är oförmögna att visa sig på en arbetsplats.


Det är en förvrängd kroppsbild att jämföra med anorexi.


Studier visar att ungefär två procent av befolkningen uppfyller diagnoskriterierna. Varför vet inte forskarna ännu, men man har funnit att gener har viss betydelse, liksom mobbning eller andra svåra upplevelser under uppväxten.



Enligt psykologen Jesper Enander, som har forskat på dysmorfofobi i fyra år, är underdiagnostiseringen förmodligen stor. Han efterlyser mer kunskap och anser att sjukvården borde screena mer för syndromet. Samsjuklighet med andra diagnoser, som depression, social fobi och ätstörningar, är inte ovanligt.


De som drabbas är inte sällan perfektionister, ”om jag inte är perfekt är jag ful”. Forskarna har sett att den del av hjärnan som bearbetar visuell information är underaktiv. Jesper Enander ger ett exempel:


— De flesta som ser ett hus ser först helheten och sedan detaljerna. En person som lider av dysmorfofobi ser först små detaljer som fönster­spröjs eller en spricka innan de ser helheten. Detsamma gäller deras utseende. De är fixerade vid detaljerna.



Dysmorfofobi drabbar ungefär lika många män som kvinnor. Däremot kretsar deras fixering vid olika saker; kvinnornas ångest handlar främst om ansiktet, männens om att inte vara tillräckligt muskulös. Den oron märker även Bodil Wejletorp, skolsköterska vid Österängsgymnasiet i Kristianstad, under sina hälsosamtal. Allt fler killar är missnöjda med sina kroppar. 


De vill ha muskler som killarna i reality-såpan Paradise hotel — och de har inte tid att vänta.


När Missbruksutredningen kom med sitt delbetänkande för fem år sedan sa forskarna att ungefär 10 000 personer använde anabola steroider regelbundet. Inom ramen för Nationellt kompetensutvecklingsprojekt för dopningsproblematik, som drivs vid Universitetssjukhuset i Örebro, presenteras nya siffror. Nu räknar man med att 30 000 personer dopar sig. De flesta är män, men kvinnorna blir allt fler.



Är vi verkligen mer kroppsmedvetna nu än vad vi var förr? Enligt Karin Sennefelt, professor i historia vid Stockholms universitet, finns det inget som tyder på det. Hon undervisar vid en kurs om kroppslighet och säger att även om idealen varierat har kroppen varit viktig i alla tider och i alla kulturer. 


— Snarare börjar vi återupptäcka att kropp och medvetande hör samman. Det var självklart före 1800-talet, men när läkarvetenskapen och medicinen växte i betydelse separerades kroppen från psyket. I dag inser neurologer och andra specialister att det inte går att förstå det ena utan att ha kunskap om det andra, säger hon.


Vem skapar idealen? Vem äger den dömande blicken — du själv eller omgivningen? Enligt 
Karin Sennefelt är vi alla delaktiga i det skapandet. Reklam fungerar bara om den ger resonans i samhället, ett gensvar och godkännande av vad som anses vackert. 



När Malin Allsten började som skolsköterska på en högstadieskola i Kristianstad tänkte hon att tjejer i 15-16 årsåldern är upptagna av sitt utseende, närmast fixerade vid att vara smala och alltför ofta drabbade av ätstörningar. Den bilden har hon inte längre. Visst möter hon stressade flickor och flickor med problematiska hemförhållanden, men få av dem plågar sig med en negativ kroppsuppfattning. 


Kanske är det för att ungdomarna på hennes skola kommer från världens alla hörn. Där får man vara som man är och det finns knappt något som kan kallas annorlunda.


— När vi pratar normer på skolan är bilden av hur man ska vara och se ut inte enhetlig. Ideal för en kan vara något helt annat för en annan. Det är vad jag försöker lägga vikt vid också – att vi alla är olika och att ”normal” är ett svårfångat begrepp.


VÅRDENS MÖTEN MED...
Ätstörningar
Diagnoserna är flera: anorexi, bulimi, ätstörning UNS (utan närmare specifikation) och hetsätning. Benämningen ortorexi dyker upp i remisser men ingår inte i diagnosmanualen DSM. Patienter med beteendet kan ha symtom som störd nattsömn, ont i skelettet, stressfrakturer, magproblem, depression och mensbortfall. Frågor om kosthållning och träningsvanor bör ställas.

Dysmorfofobi
Debuterar vanligen i 15-årsåldern.
Många har självmordstankar, 30 procent har försökt att ta sitt liv. När sjukvården möter de drabbade är det oftare som patienter på hudmottagningar eller plastikkirurgimottagningar än inom psykiatrin. Behandlingar som fungerar bäst är kognitiv beteendeterapi, kbt, eller medicinering med antidepressiva.
Även kbt via nätet fungerar, men det finns än så länge bara tillgängligt i forskningsprojekt.

Muskeldysmorfi
Förvrängd kroppsuppfattning där personen anser sig ha för lite muskler. Inte sällan används dopningsmedel för att öka muskelmassan.

Anabola steroider
Symtomen är individuella. Patienterna kan lida av nedstämdhet, ångest, depression eller humörsvängningar. Preparaten kan leda till att hjärtat blir förstorat och blodkärlen förkalkade. Hos män kan man också se bröstkörteltillväxt och förstoring av prostatan, hos kvinnor en förstoring av klitoris. Även prostatabesvär hos unga killar är en varningssignal.