På en bakgata ett stenkast från Mölle­vångstorgets myllrande torghandel ligger den palliativa vårdavdelning­en i Malmö. Ett par trappor upp i den anonyma 70–tals byggnaden har kvällspersonalen just gått på sitt pass. Sjuksköterskan Ulla Appelblad står längst ner i korridoren tillsammans med personalen från bårtransporten. De har kommit för att hämta patienten som avled tidigare i dag.


Inne på rum 14 är det ljust och stilla. Från gården utanför hörs sorlet från några förskolebarn som leker och stojar. Transportpersonalen kör fram båren till sängen och lyfter varsamt över kroppen som är prydligt insvept i vita lakan. Ulla står bredvid och håller ett vakande öga över det som sker.


— Man dör bara en gång. Döden, på samma sätt som födelsen, är ett tillfälle som aldrig kommer åter. Det måste vara värdigt, säger hon.


Förra veckan dog tre patienter under en och samma kväll. En av dem hade bara hunnit vara på avdelningen några få timmar innan hon avled. Det sker allt oftare nu för tiden; att patienter kommer senare i sjukdomsförloppet och döden kommer snabbare. Det dröjer inte lång tid innan platserna fylls på igen.



Det var annat förr. Då kunde ett rum få stå tomt en dag eller två efter att en person dött innan nästa togs in. ”Det är ju Kalles rum” resonerade personalen som också behövde tid att vänja sig vid att mannen på rum sju inte längre fanns kvar i livet.


— Vi bad läkarna vänta lite med att skriva in någon ny patient och de lyssnade på oss. I dag tar det inte många timmar innan en ny patient flyttar in på den sal där en annan just avlidit, säger Ulla.


Hon berättar att personalen är orolig för att de ska bli känslokalla maskiner som jobbar på löpande band eftersom allt går så fort nu. Samtidigt går det inte att ha samma engagemang hela tiden för då riskerar de själva att bli sjuka.


Men att Ulla skulle hålla tillbaka engagemanget är inget som märks. I mötet med de svårt sjuka patienterna och deras anhöriga visar hon både värme och en rejäl portion humor. Det går hem. När kvällsmaten delas ut till den åldrige Göran Möller berättar hon entusiastiskt att klappgröt som serveras till efterrätt var något hon ofta fick som barn hemma i Norrland. ”Det fick inte jag, men jag är ju inte så gammal heller”, svarar Göran och blinkar.



Ulla har arbetat som sjuksköterska på samma avdelning i snart 20 år. Under de här åren har arbetsplatsen flyttat, bytt namn från hospice till palliativ vårdavdelning och till viss del ändrat karaktär. I dag kan patienter som vårdas i hemmet med avancerad hemsjukvård, ASIH, i större utsträckning komma in på avdelningen för avlastning en kortare period. Den genomsnittliga vårdtiden har minskat från nästan fyra veckor till 17 dygn i genomsnitt. 



Vården har också blivit allt mer tekniskt och medicinskt avancerad. Blododlingar, dränage, antibiotikakurer och sondmatning är vanligt. Samtidigt är kärnan i den palliativa omvårdnaden oförändrad. Det handlar om att lindra smärta och andra symtom och ge stöd för att döden ska bli så värdig som möjligt. Sjuksköterskebemanningen är oförändrad fast antalet dödsfall ökat med 25 procent på ett år. I somras fick de för första gången använda sig av hyrsjuksköterskor för att klara av semesterperioden. 


— Vår avdelning har alltid varit populär, men nu har även vi svårt att rekrytera sjuksköterskor, säger Ulla.



Det brummar till i Ullas ficka och hon plockar upp en av de tre larmtelefonerna som är kopplade till patientrummen. Signalen kommer från rum sju på andra sidan avdelningen. Ulla går dit med raska steg. 
Dörren står på glänt och det hörs ett pipande ljud inifrån. Ovanpå sängen ligger Mona Åblom, 75 år. Hennes sondmat är slut och pumpen larmar. Ulla tar bort slangen som sitter kopplad till 
knappen på Monas mage och spolar med vatten från en stor spruta.


— Nu är du en fri kvinna igen, säger Ulla.


— Ja, nu är jag släppt en stund, som jag brukar säga. Då ska jag passa på att ta en promenad, svarar Mona och sätter sig på sängkanten.


Ulla tar fram en kam och frågar om hon ska ordna till frisyren lite. ”Själv brukar jag se ut som Kurt Olsson i håret när jag stiger upp på morgonen”. Mona tackar ja till erbjudandet och ser ut att njuta när Ulla tar några försiktiga tag med kammen genom det tunna håret. På vägen ut i korridoren stämmer de av hur de ska parera Monas illamående på bästa sätt. Kanske lite mindre sondmat i dag kan vara ett alternativ?


Det är andra gången Mona Åblom är här. Om hon kommer hem igen vet hon inte.


— Vi tar en dag i taget här. Någon som sitter uppe och äter köttbullar ena stunden kan några timmar senare vara borta. Patienterna här har så små marginaler och det gäller att göra det som är bäst just nu för den personen, fånga ögonblicket. Fast inte som i Carpe diem, det uttrycket avskyr jag, säger Ulla.



I stället för att slänga sig med latinska ordstäv om hur livet ska levas pratar Ulla om döden i sin vardag. Det är en naturlig del av diskussionerna såväl på jobbet som hemma vid middagsbordet med sambon. 


Hon värnar om att göra det som är rätt för varje enskild patient, eller minst fel, som hon säger. Etiken är hennes drivkraft och det som gör att hon även ser till att transporten till bårhuset sker på ett så respektfullt sätt som möjligt. Men det går inte alltid att göra precis som hon önskar. När tiden är knapp och resurserna bristfälliga måste något prioriteras bort. Oftast blir det kontakten med anhöriga som får stryka på foten.


— Förut erbjöds alla anhöriga som förlorat en närstående hos oss att delta i efterlevandegrupper som jag och en kollega höll i. Fokus låg bara på de anhöriga och vi pratade om allt från begravning till bouppteckning och framtid. Det var mycket uppskattat och deltagarna fick också stöd av varandra. Jag tror att vi har avlastat försäkringskassan många gånger genom att hålla de anhöriga friska mitt under den värsta sorgeperioden.
Men nu går det inte längre att avsätta dyrbar sjukskötersketid till efterlevandegrupper. En 
period fick sjuksköterskorna listor på anhöriga som de skulle ringa upp några månader efter dödsfallet för att höra hur de mådde. Men det fungerade inte alls. De svarade inte alltid när sjuksköterskorna ringde och listorna blev bara längre och längre i takt med att antalet patienter på avdelningen ökade. 


I dag får i stället alla anhöriga ett brev hemskickat där de informeras om att de kan kontakta avdelningen om de vill bli uppringda av en sjuksköterska.


— Tyvärr har vi märkt att det endast når en viss grupp: de som är missnöjda med vården på något sätt. Ofta handlar det om kommunikation. Det är lätt att känna sig missförstådd som anhörig om personalen inte har tid att prata.



För att orka med det höga tempot och alla svåra möten i jobbet har personalen handledning var tredje vecka. Till hösten börjar de också med etikronder som Ulla och en kollega ska hålla i där de ska utgå från enskilda fall som varit extra knepiga. Att det är högt i tak, mycket skratt och stark vänskap hjälper också för att samla kraft. Men för Ulla är ändå det bästa att vara ute i naturen, något som har blivit allt viktigare med åren.


— Så fort jag får chansen ger jag mig ut i naturen. Jag behöver jorda mig. Där njuter jag av att spana i kikaren på vilda djur och fåglar, plocka bär och bara vara.