Hon kallar det akut stabilisering. När Torun Carrfors ber patienter att berätta hur de tog sig till ett tryggt ställe efter övergreppet har hon ett starkt motiv. Det handlar om att återbörda en känsla av kontroll, att hen faktiskt hade förmågan att ta sig i säkerhet. Det är avgörande för att kunna bearbeta den svåra upplevelsen, menar hon.


— Många patienter beskriver en kontrollförlust och en skuld över att ha inte gjort motstånd. Mitt jobb är att stötta patienter i att återfå kontroll och att ge förklaringar kring vanliga reaktioner vid övergrepp. Majoriteten av våra patienter, sju av tio, beskriver att de reagerade med en så kallad frysreaktion när de blev utsatta. Det bidrar så klart till att få av våra patienter blir allvarligt fysiskt skadade.


Hon är mån om att normalisera patientens reaktion, både under och efter övergreppet. Många av de utsatta drar sig för att söka vård, eftersom de själva kan ha svårt att definiera händelsen som ett övergrepp. Det finns många föreställningar om hur ”en riktig våldtäkt” går till, men också om hur man ska reagera efteråt vilket påverkar hur patienten ser på sin egen reaktion. 



I mötet ger hon försiktigt exempel på vad andra patienter berättat för henne, som känslan av att aldrig kunna tala om för sin partner eller orka jobba igen. Torun Carrfors försöker förmedla hopp om att det går att komma vidare, trots att det just nu känns helt omöjligt. Det viktiga är dock inte att formulera färdiga svar, utan att våga ställa frågor och lyssna på svaren.


Torun Carrfors har precis gått av en nattjoursvecka när hon möter oss på akutmottagningen för våldtagna på Södersjukhuset i Stockholm tidigt en måndagsmorgon. Det största inflödet av akuta patienter är på jourtid. Då jobbar en sjuksköterska och en undersköterska tillsammans. Har de inga egna patienter stöttar de kolleger på gynakuten och har på sig en sökare för att snabbt kunna möta upp en akut patient. På dagtid delar två sjuksköterskor på en heltidstjänst.



För ett år sedan öppnade mottagningen, som den enda i landet, även för män och transpersoner. Förutom namnbytet behövdes kirurgkompetens för att kunna undersöka patienter med manligt kodade genitalia. Arbetssättet strukturerades om för att vården skulle bli så likvärdig som möjligt för alla patienter oberoende av deras könsidentitet.

Nu möter sjuksköterskorna patienterna först och sköter det akuta omhändertagandet med krishanteringen och provtagning av sexuellt överförbara infektioner, spårsäkring och rättsmedicinsk anamnes. Först därefter tillfrågas patienten om vilken sorts läkare som lämpar sig bäst att undersöka hen. Sedan oktober förra året har drygt 35 personer med manligt personnummer fått hjälp via mottagningen.


Torun Carrfors och hennes kollega har gått en skräddarsydd utbildning i forensisk omvårdnad vid sexuella övergrepp på 7,5 högskolepoäng som arrangerades tillsammans med Karolinska institutet. Med sin spetskompetens är de en viktig resurs för hela sjukhuset och svarar även på frågor om vård efter sexuella övergrepp från andra sjukhus.


— Den nya rollen har gjort arbetet mycket roligare, samtidigt som det så klart blir många tunga berättelser som mina modiga patienter delar med sig av, säger hon.

Tillsammans med hela teamet på mottagningen, bestående av barnmorska, gynekolog och flera samtalsbehandlare, har hon handledning regelbundet.



Sedan flera år har Torun Carrfors ytterligare en kanal för att hantera det hon möter i vården. Som skribent och krönikör för flera tidningar, bland andra ETC och Arbetet, tidigare även Vårdfokus, kan hon sätta sina erfarenheter som sjuksköterska i relation till olika strukturer i samhället.


— Jag skriver bland annat om arbetsvillkor, kvinnors rättigheter och abortfrågor. Skrivandet är en väldigt rolig bisyssla, samtidigt som det verkligen behövs fler sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker i debatten.