Mina naglar har spruckit av oron.


Krackelerat i mönster som ser ut som ett mycket gammalt språk.


En dag ska jag försöka förstå.


Inte nu, jag har fullt upp med att hitta en balans mellan arbete och ångest.


Ingen ringde från sjukhuset på tisdagen.


På onsdagen ringde min operatör och informerade mig om att dom inte hade glömt mig.


Tror jag det, Tomas hade vid det laget ringt fem gånger och jag två.


Dock hade dom inget resultat.


”Patologen är flaskhalsen”, säger min operatör, och jag funderar över om just ”flaskhals” är en bra liknelse för en gynekolog.


”Men du ska veta att jag ligger på”, fortsätter hon.

”Och du vet att det inte betyder att det är värre för att det tar lång tid.

”
Lätt för henne att säga.
 Fast hon säger att det är jobbigt för henne också.
Såklart. Plågan har sju miljarder ansikten.


Vad är det som tar sådan tid? 
Det funderar jag mycket på.


Har jag måhända en abnormt stor livmodertapp som det tar oerhört lång tid att tröska sig igenom?
 Det låter inte troligt ens i mina tankar.


Men så är det också bara en bild jag tvingar fram för att inte tänka på att det är så mycket cancer att dom inte kan stirra nog på den på patologen.


”Kom här och kolla! Den bara dök upp ur tomma intet, patienten har gått på alla sina kontroller som alla har visat normalt resultat, men PANG så sitter den här svulsten där — det är riktigt så att man SER hur den växer, eller hur? Innan dagen är slut måste vi slå ut en vägg!”


Varje kväll när jag ligger i sängen tittar jag på Tomas och säger: ”Imorgon kan vara dagen då jag får reda på att jag har cancer.”


Jag måste säga det högt för att göra det verkligt. 
Även om ordet i munnen känns som smitta.



På torsdagen ringer jag igen.
 Då håller jag på att bli galen på riktigt. 
Jag kan inte längre skilja oro från oro. Terrorister, cancer, rysk megalomani, klimathotet — allt blandas i mig och jag får svårt att andas.


Något ska tydligen ta kål på mig, men vad?


Jag gråter i badrummet igen.
 Det är en gråt utan uppstart — tårarna kommer momentant, som var som inte längre får plats i såret. 
En gång per dag ungefär, gråter jag.
 Då släpper det lite i ryggen.



Jag har så ont i ryggen. Värken kom krypande redan två dagar efter resultatet av cellprovet. Sedan har det blivit värre. Och bättre. Och värre igen.


Det enda jag kan tänka är att det är meta­staser. Ett godisregn av död som kastats ut från epicentret av min kvinnlighet.


Ingen kan lugna mig, för ingen vet.


Fortfarande inget svar.
 ”Jag ska leta reda på din operatör, så återkommer jag”, säger den fina människan i telefonen.
 Hon ringer upp efter en timme.
”Sverige — vi har ett resultat!” säger hon inte, men hon säger att vi kan komma nu. Hon poängterar att jag ska ta med mig en anhörig.


Det är inte svårt för en dystopiker att räkna ut vad det betyder.
Tomas kastar sig i en taxi.
 Jag säger till barnen att jag fått en återbudstid för återbesök efter operationen.


Jag kör. Det är skönt att utsätta sig för något farligt. Att hålla avståndet är ändå något som kan få mina tankar bort från avgrunden.


Här har vi åkt förut.
 Samma väg som när jag skulle föda A, som när jag skulle föda T.
 Samma väg som när vi var på väg till vårt första ultraljud.


Samma fråga: vad är det som växer i mig? 
Två vansinnigt olika svar från samma kropp. 





CANCER

januari 2015



”Det är en cancer.” Det är cancer. Bestämd form, obestämd form, who cares?


Jag blir inte chockad. Jag blir besviken.


På vägen dit, i februariskymningen, tänkte jag, nästan för första gången sedan koniseringen, att ”det kanske inte är något”. Kanske åker jag och Tomas hem om en stund och fortsätter livet som vanligt. Kanske hade min livmodertapp bara en bad cell-day. Kanske behöver dom bara hyvla några skivor till, och sedan är det vår och sommar och business as usual.


Men det var cancer.
 Jag visste det ju.
 Min operatör hade ändå ett sätt som inte var direkt svårtolkat.



När jag skriver det här gråter jag igen.


Ibland går det inte att hejda.
 Och bör väl inte heller — det har man ju hört, att cancer är känslor som inte fått komma ut. Det har man väl hört. Har man inte? Men livmoderhalscancer är väl ändå ett virus från början — känslor som fick komma in i mig, det är vad det är, och det har man väl hört, att cancer är känslor som får komma in och klumpa ihop sig. Det har man väl hört. Har man inte?


När fingrarna börjar skaka över tangenterna så vet jag att den är på väg. Insikten.


Hur blev det såhär? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Varför syntes inget på mina tidigare prover? Borde jag ha gått till ytterligare en gynekolog? Hade jag räddats av en second opinion?


Hur långt har det gått? Växer det medan jag skriver detta? Varför tog hon inte bort allt när hon ändå höll på? Varför har jag så ont i ryggen? Vad kommer magnetkameran att avslöja för undergångsscenarier? Och barnen. Hur ska det gå för barnen? Detta är det enda jag knappt orkar tänka på.



Att säga det till sina barn: ”Jag har cancer.”


Aldrig har jag tänkt mig en torsdagskväll på det sättet. 
Inte klarar jag det fullt ut heller.
 Jag säger att jag har ”lite” cancer.
” Jag var ju hos läkaren idag och då fick jag reda på att jag har lite cancer.”


Vad vet jag? 
Den kanske håller på att växa mig upp i halsen i detta nu.
 Men det är vad jag säger.
Hon hör förstås ändå bara ”cancer”. Hur skulle det annars sett ut?


Det är hemskt. Min chock ligger nästan två veckor tillbaka i tiden, hennes är nu. Och det är jag som orsakar den. Det är en sjuk ordning. Vi brukar inte ha det så. Vi är nya tillsammans i en urgammal situation. Så många före oss, så många efter.


Precis som jag för nästan två veckor sedan, ser jag att hon vill krypa ur skinnet. Att slippa vara del i det som känner.


Jag frågar: ”Vill du krypa ur skinnet?”


”Jaa”, gråter hon. ”Jaaaaa!”


Jag kan bara hjälpa henne med att se det. Vi är så erbarmligt ensamma i vår smärta. Men vi är tillsammans i kärleken.


Så går också detta.



Att vara förälder. Vilken grej! Att klara det. Att säga ”det kommer att gå bra”, så att jag tror det själv. ”Vi har världens bästa cancervård.” ”Det är inte den värsta cancern man kan ha.” 
”Nej, jag kommer inte att dö.”


Vad vet jag. Mer än att här inte finns plats för några undertexter.


Just där och då, i bilen med min dotter så låter det exakt så sant som det ska.


Hon slutar gråta, ju. Vi till och med skrattar åt något.


Sedan åker vi och köper den där presenten till Stella. Kanske blir det en lite finare present än vanligt. Annars är det ganska som vanligt.


Om en halvtimme kommer sonen hem från handbollen.
 Jag vet inte än hur hans blick liksom kommer att slockna samtidigt som han sjunker ner på fotpallen i vardagsrummet.
 Hur han kommer att luta huvudet tungt mot mina ben.


Tårarna.



Ett steg i taget från och med nu.


Ett steg i taget.