Sedan 2010 har de som blivit sjuka av konflikter med kolleger eller chefer blivit nästan dubbelt så många. I slimmade organisationer där personalen stressar förblir konflikter ofta olösta — då ökar risken för mobbning. 


Psykologen Stefan Blomberg, vid Arbets- och miljömedicin på Universitetssjukhuset i Linköping, kallar mobbning för nålstickens tortyr: många små stick som till slut gör så ont att det är svårt att stå ut. De där återkommande sticken tränger djupt in i själen och leder till en maktlöshet som går att jämföra med traumasymtom.



När sjuksköterskan Maria hade varit på samma arbetsplats i 14 år fick hon en ny chef. Då förändrades allt. Hon var stark och engagerad. Nu känner hon inte igen sig själv längre. ”Själen är trasig”, skriver hon.


Det här är hennes berättelse:



”Att möta en hård och ganska hänsynslös attityd i sin arbetsvardag ger djupa sprickor och sår i själen och i självkänslan. Att möta hård kritik mot det som jag själv uppfattade som mina styrkor och vända det mot mig som mina svagheter gjorde mig väldigt förvirrad.”

”Just nu, efter 16 år på en och samma avdelning, sitter jag med facit i handen. Jag har sagt upp mig och ingen har ens försökt hindra mig ifrån att göra det. Min erfarenhet och samlade kunskap som har kommit patienter, medarbetare, studenter till gagn under dessa år räknas inte. Är betydelselös i sammanhanget. Visst fick jag frågan om orsaken till min uppsägning. Vet ni vad jag svarade? ’Jag har svårt att hitta mig själv här och nu efter alla förändringar och besparingar’. I stället för att ryta ifrån och berätta om oprofessionellt bemötande som jag har råkat ut för så många gånger, om menande och ogillande blickar jag har fått, om avståndstagande attityder och översittarfasoner när chefen på ett möte, när andra chefer och övrig personal varit närvarande, höjer rösten mot en och pekar med hela handen ...”





”Vad gjorde jag för fel kanske någon undrar? Jag kontaktade facket i frågan om en beordring gick rätt till och hörde mig för efter vad min fackrepresentant tyckte om min ansträngda arbetssituation med lägre bemanning och ökad arbetsbelastning. Jag borde aldrig ha gjort det fick jag höra när chefen med höjd, myndig röst och ilsket spända ögon som träffar en rakt in i självkänslan och slår den i bitar, meddelar det och lämnar rummet.”





”Känslan av utanförskap börjar komma smygande nu. Små saker och små händelser som kanske inte någon annan lägger märke till. Men jag gör det. Jag känner det, magkänslan ljuger inte. Jag börjar bli rätt så obetydlig som den jag är, som kollega. Jag tilldelas inga uppdrag längre, som till exempel att handleda studenter trots att jag är den enda med handledarutbildning, inte skola in nya kollegor heller. Jag blir inte ens tillfrågad om jag vill. Någon annan utan speciell utbildning eller erfarenhet liknande min gör det. Jag är inte med på planeringsdagen heller för att jag ska sluta snart och får ingen sammanfattning av dagen. Efter planeringsdagen går alla och äter ute men jag är inte bjuden.”



…



Marias självkänsla är kvaddad. Tidigare har hon uppfattat sig som en stark person; duglig och omtyckt. Hur kan allt sådant försvinna för att andra behandlar en illa? Varför förlägger vi inte problemet där det borde höra hemma: hos mobbarna?


Som psykolog ser Stefan Blomberg den process som sätts i gång för att vi inte vill uppleva oss själva som offer. Vi vill inte vara hjälplösa, utan möjlighet att påverka ett skeende. 


— Om gruppen beter sig illa mot mig försöker jag ändra på det genom att vara annorlunda. När det inte hjälper börjar jag skuldbelägga mig själv: det är mig det är fel på. Man är van vid att när jag gör a så leder det till b och när det inte stämmer utan jag får kritik för vad jag än gör — då går inte världen ihop längre, säger han. 


Det leder till ett tvivel som börjar med att man frågar sig ”inbillar jag mig?” Man börjar tvivla på förmågan att kunna bedöma vad som händer. Det bryter ner självkänslan på ett sätt som ytterst få kan värja sig emot.



Mobbning drabbar inte sällan högpresterande personer. Enligt Stefan Blomberg har majoriteten av de patienter han träffar ett utmärkt cv och har varit bra rekryteringar. Problemet uppstår när en stark, duglig och drivande person kommer till en homogen och väl inarbetad grupp och börjar ta plats, eller börjar ifrågasätta hur saker och ting görs. 


— I en dålig organisation kan vem som helst bli utsatt. En passiv, frånvarande och svag chef ger en grogrund för mobbning.



Svaga chefer — eller auktoritära chefer för den delen — som känner sig hotade är en riskfaktor, en annan är röriga och otydliga organisationer. På arbetsplatser med informella ledare och där rollerna är otydliga ökar risken för mobbning. I organisationer där det är ordning och reda är det sällsynt.


— Mobbning har svårt att uppstå i grupper där det finns ett konstruktivt ledarskap. Bästa skyddet är närvarande chefer som skapar tillit i arbetsgruppen. I en välfungerande organisation agerar chefen tidigt och sätter stopp för beteendet.



Så har vi rovdjursdriften. Det är Stefan Blombergs ord för vad som händer när någon blir ett hot mot den homogena gruppen bara genom att vara annorlunda. En högpresterande person kommer till en lågpresterande grupp, en kvinna kommer till en arbetsgrupp med bara män. Eller tvärtom. Forskning har funnit att risken för att manliga sjuksköterskor ska utsättas för mobbning är tre gånger så hög som för kvinnliga. 


Starka homogena grupper är riskmiljöer och inom offentlig sektor är mobbning betydligt vanligare än inom privat sektor. Stefan Blomberg tror att en orsak är att cheferna saknar förutsättningar för att utöva ett gott ledarskap.


— När organisationerna slimmas och arbetsbelastningen ökar då ökar konfliktrisken och dåligt hanterade konflikter kan utvecklas till mobbning, säger han.



Vilken hjälp kan den mobbade få?


Han önskar att han kunde hänvisa sina patienter till någon som kan medla, men företags-
hälsovården är knuten till arbetsgivaren, Arbets-miljö­verket tar inte upp enskilda fall och lokalt fackligt förtroendevalda är medarbetare och ofta själva indragna. Därför blir rådet mer defensivt: ”Byt jobb och gör det innan du är krossad”.

Statistiken är dyster. Stefan Blomberg berättar att det finns fall där allt ordnar sig och där den utsatta stannar på arbetsplatsen. Det finns också de som går vidare till andra jobb. Men alltför många som utsatts för mobbning blir permanent utslagna från arbetsmarknaden. 



Sjuksköterskan Maria är inte en av dem. Efter 16 år på samma arbetsplats, och trots en närmast obefintlig självkänsla, vågade hon säga upp sig.


— Jag har tappat tron på mig själv, det ser jag i olika andra sammanhang. Jag vågar inte lika mycket som jag gjorde innan allt det där hände. Men jag har valt att byta jobb och gå vidare med mitt liv. Jag har bestämt mig för att ta körkort på äldre dar. Det är också ett sätt att återfå självkänslan.