Hon har 30 år av patientperspektiv på psykiatrin och är hjärtligt trött på diagnoser som en sorts etiketter på vem hon är. Mikaela Javinger beskriver sig som kreativ, luststyrd och stresskänslig. En person som har haft problem med strukturer, men som vid 43 års ålder har lärt sig att vara mer rädd om sig själv.


— Att vara luststyrd innebär för mig att jag vill känna att det jag gör och jobbar med är på allvar. Det ska vara frågor som berör på djupet. Jag vill bli lyssnad till och vara med och förändra, säger hon.


Mikaela Javinger håller ofta föredrag om psykisk hälsa och om bemötandets betydelse för den 
som är beroende av professionell hjälp för 
att orka med livet. Hon har samarbetat med Centrum för personcentrerad vård i Göteborg, GPCC, och är en av tolv skribenter i en bok om personcentrerad vård som ges ut under våren. Hon skriver om sina egna upplevelser. Bra sådana, men också dåliga.



Hon vet vilken skada auktoritär personal med raljant ton gör. Sådana möten har gjort henne rädd och tanken på att det är personer som har makt över tvångsåtgärder upprör henne. En sådan makt kräver empati. Det är personal som känt empati som har hjälpt henne framåt.


— Personal som ser en som partner med indivi­duella behov och får en att känna sig jämbördig, det är de som gör skillnad. Empati är själva grundbulten i vården, utan den vet jag inte hur jag ska kunna lita på att personalen vill göra det bästa för mig.



Mikaela Javinger har ingått i den expertjury som har valt ut vilka som ska nomineras till årets Vårdförbundspris, som du kan läsa om på sidan 18. Hon grät en skvätt av glädje när psykosavdelning 242 på Mölndals sjukhus i Göteborg fick ett andrapris för sitt personcentrerade arbetssätt. 


På psykosavdelningen gör de patienterna delaktiga i vården genom att tidigt berätta vad som väntar under vårdtiden, om tider hos läkare, om mediciner och injektioner. Det har en så lugnande effekt att den extra bältessängen numera står undanställd i sjukhusets källarförråd.


En del i det personcentrerade är att se patienten som en partner i vården. Det är bra, men egentligen tycker hon att man borde se det på ett omvänt sätt: att det är vården som bjuds in som partner i patientens liv. I det ligger ett stort förtroende. Ett respektfullt bemötande borde vara en självklarhet.


— Alltför ofta har jag mött personal med besserwisserattityd, som visar ovilja att förstå och ovilja att visa sig ödmjuk. Ofta hänvisas till tidsbrist, men jag tror inte på det som förklaring. Respekt och lyhördhet tar inte tid.



För Mikaela Javinger är det personcentrerade förhållningssättet ett tecken på att något nytt är på väg. Hon ser andra tecken också.


— Jag blir inbjuden att prata om mina erfarenheter, patienter får läsa sina journaler, vi möts i olika grupper på sociala medier där vi stöttar varandra. Allt sådant ger patienter en annan position. Möjligheten att gå samman på det här sättet gör oss mindre utlämnade.



När hon som föreläsare berättar för personal om sina tankar kring vården har hon ett viktigt råd: backa från makten. Lyssna på allvar och förstå att personen mittemot dig är komplex.


— Det tjänar ingenting till att försöka klamra sig fast vid gamla hierarkier i tron att det skyddar mot kaos. Kaoset är redan här och jag tror det är bra. Det kan få personal att ifrågasätta regler som inte borde finnas. Stanna inte vid att låta brukarinflytande vara kosmetika. Sök lösningar tillsammans med patienten.