Hannah Ryding är gravid i vecka 20. Tillsammans med sambon Fredrik Jonsson är hon på rutinkontroll på mödravårdscentralen. Magen börjar bli rund och bebisen ger sig till känna med lätta sparkar där inne. Barnmorskan Elisabeth Brask kontrollerar livmoderns storlek med sina händer på magen. Det knastrar från ultraljudsmonitorn och snart fylls rummet av ett raskt pickande ljud. Hannah Ryding lyser upp när hon hör sitt barn för första gången.


Varken hon eller pappa Fredrik Jonsson har egentligen några speciella funderingar kring graviditeten eller förlossningen. Det gick ju bra förra gången, resonerar de.


Att både hon och Fredrik har grava synnedsättningar upplever de inte som något hinder i föräldraskapet. Hannahs ögonsjukdom har gjort att hon är blind på vänster öga och på höger öga har hon drygt sex procents syn. Fredrik föddes med grå starr och kraftig synnedsättning som följd. Deras främsta bekymmer är vem som ska passa storasyster Lee när det är dags att åka in till sjukhuset.



— Jag har alltid vetat att jag vill ha barn och aldrig tvivlat på att jag skulle klara av det. När jag väl blev gravid första gången fanns det inte plats för någon oro från mitt håll eftersom jag var tvungen att bemöta oron från omgivningen, berättar Hannah.


Såväl anhöriga som vårdpersonal undrade om hon skulle klara av att bära och mata barnet. Hannah kände sig ifrågasatt. För Elisabeth är det ganska enkelt.


— Som barnmorska måste jag alltid värdera föräldrarnas kapacitet att ta hand om ett barn, det ingår i jobbet. Alla människor har inte resurser att klara av föräldraskapet, men det behöver inte bero på någon funktionsnedsättning. Med den här familjen känner jag ingen oro, säger hon.


Första gången de träffades visste Elisabeth inget om Hannahs synnedsättning. Det var först när hon skulle fylla i hälsodeklarationen vid inskrivningsbesöket som Elisabeth fick veta att Hannah behövde hjälp.


— Jag tror att jag märkte det från början, men det var inget som jag funderade över. Hannah har utvecklat så många andra sinnen som hon använder sig av eftersom hon har levt hela livet med sin synnedsättning. Min grund­inställning är att människor är väldigt kapabla och jag tror inte att jag behandlar Hannah annor­lunda jämfört med andra mammor, säger Elisabeth.



Inför denna graviditet valde Hannah mödravård med omsorg. Det kändes viktigt att bli bemött som vilka föräldrar som helst, inte i första hand som de som har en funktionsnedsättning. Båda svarar gärna på frågor kring sin synnedsättning och vad de kan behöver hjälp med.


Däremot har de ingen lust att undervisa personalen om sina sjukdomar.


— Är det så att de vill veta mer specifikt får de läsa på, före eller efter besöket, säger Fredrik.


De säger att de är vana vid att hantera omgivningens överdrivna omsorg, men ibland kan det gå över gränsen. Som när dottern Lee var inlagd på barnkliniken inför en operation. Eftersom hon var skrikig ville personalen mata henne, men Hannah och Fredrik var säkra på att det var kolik. De hade provat att mata henne vid den här typen av skrik många gånger och det hjälpte inte. Personalen uppfattade det som att de inte kunde tolka Lees signaler rätt och gjorde en orosanmälan till socialtjänsten.


— Om de bara hade lyssnat på oss så hade vi kunnat berätta. I stället gjordes en utredning. Den visade att vi hade gjort rätt.



Att bli ifrågasatt som förälder kan göra väldigt ont. Det säger Cecilia Ekstrand som arbetar som intressepolitisk handläggare på Synskadades riksförbund, SRF. Hon berättar att vårdpersonal ofta är mer fokuserad på funktionsnedsättningen än på själva frågan som patienten söker för.


— Det handlar om okunskap. Och visst, det kanske inte händer så ofta att man stöter på blinda föräldrar, men försök att inte visa det. Ta reda på mer i stället. 


Hon menar att självklart ska man anmäla så snabbt som möjligt när det finns den minsta oro för att ett barn far illa. Men Cecilia Ekstrand önskar att vårdpersonal tog sig lite tid. Då skulle de hinna kontakta någon som är kunnig på området och sedan kanske göra en anmälan dagen efter.


Hon skulle helst se att det fanns någon typ av resurs på alla större sjukhus. Dit skulle vårdpersonal kunna vända sig för att snabbt få bolla med någon som är förtrogen med de speciella förutsättningar som personer med synnedsättning har. Som det är i dag kan vårdpersonal vända sig till den lokala syncentralen eller SRF på dagtid.



Besöket hos barnmorskan är slut för denna gång. Fredrik måste skynda tillbaka till kontoret och Hannah ska ta tunnelbanan hem. Hon konstaterar glatt att lillasyster har ungefär samma hjärtfrekvens som storasyster. Ja, det blir en flicka denna gång också. 


De valde att göra ett moderkaksprov för att ta reda på om barnet bär på samma anlag för ögonsjukdom som storasyster Lee gör. Risken är ganska stor. Men bebisen har inte anlaget, visade det sig. 


Hannah och Fredrik skojar om att det blev lite kris hemma när provresultatet kom. Nu blir de tvungna att tona ner interna skämt om seende personer. Det kommer säkert att finnas flera utmaningar, som att lära ett barn knyta skosnören med hjälp av synen till exempel. Det tar de med jämnmod.