Det är bråttom nu med röntgensjuksköterskors yrkesutveckling. Universitetssjukhusen gör dyra, jättelika satsningar på ny bildteknik. I supermoderna hybridsalar arbetar röntgenteam sida vid sida med kirurg- och narkosteam med ytterst komplicerade ingrepp i kärl och organ. Diagnostiken blir precisare med allt bättre bilder, mängden strålning kan minskas eller vara obefintlig, som vid magnetkameraundersökningar. 


Det är nutid och framtid, allt pekar uppåt utom möjligheterna att utvecklas i yrket — och antalet röntgensjuksköterskor. 


Om mindre än 15 år har drygt hälften av Sveriges 3 600 röntgensjuksköterskor fyllt 65 år. Var femte är pensionär redan inom fem år. Samtidigt har för få utbildats, särskilt tunt är det i åldrarna 32–42 år. Sker inget drastiskt uppstår snart ett betydande underskott. Vilka ska då sköta ruljangsen?


Det gäller att öka yrkets attraktionskraft och höja röntgensjuksköterskors kompetens, status och lön. Att locka nya och behålla dem man har, men hur? 


Den frågan har professionen, fack, arbetsgivare och lärosäten funderat på både länge och väl.



I våras lade så Svensk förening för röntgensjuksköterskor, SFR, tillsammans med Vårdförbundet fram ett konkret och genomarbetat förslag på en reglerad specialistutbildning i radiografi med skyddad yrkestitel. En liknande process pågår parallellt för att få till en specialistutbildning för biomedicinska analytiker.


— Med mer avancerad teknik och fler äldre och multisjuka patienter är det dags att skapa akademiska karriärvägar med fördjupad kompetens. Basen som röntgensjuksköterskorna har med sig från grundutbildningen räcker inte, säger Bodil Andersson, vice ordförande i SFR. 


En specialistutbildning skulle ge röntgensjuksköterskor möjlighet att utvecklas och ta karriärkliv på samma sätt som sjuksköterskor. Det skulle utveckla området och röntgensjuksköterskorna själva, ge fördjupad kompetens, stimulera till forskning, ge fler disputerade och därmed även lärare på både grundnivå och avancerad nivå, är tanken.


Enligt förslaget ska specialistutbildningen ge 60 högskolepoäng och pågå under minst två år. Studierna är tänkta att varvas med kliniskt arbete i enlighet med den modell som Vårdförbundet har utarbetat och som kallas AST, akademiska specialisttjänstgöring. Utifrån sina behov ska respektive verksamhet inrätta utbildningstjänster, inriktade på modalitet eller annat område. 



En av knäckfrågorna är om arbetsgivarna är redo att ta hand om kompetensen. Det påpekar Kent Fridell, röntgensjuksköterska som publicerat flera studier kring bland annat förändringsprocesser och den framtida radiologin. 


— Det är ingen mening att utbilda specialister om klinikerna inte inrättar tjänster. Vi måste ha chefer som har tid att tänka strategiskt och inte bara här och nu. Inrättas tjänsterna kan vi lätt fixa utbildningarna, säger Kent Fridell, programansvarig för röntgenutbildningarna på grund- och avancerad nivå vid Karolinska institutet, KI, i Stockholm.



Maria Sandell är ett exempel på hur det inte sällan gått till. Uppmuntrad av sin arbetsgivare på neurologen vid Karolinska universitetssjukhuset tog hon en magisterexamen i radiografi med 45 poäng i MR, magnetkameraundersökningar. När hon var klar fanns det ändå ingen tjänst inom området på kliniken. Först två år senare skapades en tjänst som hon fick efter ett mellanspel på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

— Nu gör jag precis det jag har strävat emot, säger hon.


På MR-sektionen har hon ett visst metodansvar, föreläser för blivande röntgensjuksköterskor på KI och för sina kolleger, ger handledning och ingår i forskningsteam. När vi talas vid ska hon snart i väg på en avancerad MR-kurs 
i Spanien.


Men inte ett öre mer har hennes specialkompetens genererat i lön.


— Nej, vi får inte löneförhandla när vi byter till tjänster inom sjukhuset, jag har nog en av de lägsta lönerna på kliniken, har jag insett. Jag tror vi står inför ett generationsskifte, 80- och 90-talisterna kommer att ha andra krav när de börjar vidareutbilda sig.


På bland annat facebook vittnar andra röntgensjuksköterskor om hur de efter en magisterexamen i radiografi, som de i vissa fall bekostat själva, fått marginellt eller inget mer i lön och bara ibland speciella tjänster.


— Det är olyckligt, det är en enorm resurs som går där ute i vården och som arbetsgivarna inte förstår att utnyttja, säger Kent Fridell.


Vid hans enhet på KI planerar man att till våren bjuda in dem som tagit en magisterexamen i radiografi, för att berätta för varandra och inbjudna verksamhetschefer från Stockholmssjukhusen vad de gör och kan. 



Pionjärerna som vill förändra hittar man i Lund och Göteborg. 


Violetta Ellmer är områdeschef för Bild och funktion på Skånes universitetssjukhus och driver på för att inrätta specialisttjänster. Det finns det många skäl att göra, menar hon.


— Om inte vi blir bäst på röntgen så blir någon annan det — företagen till exempel.


I december startar ett pilotprojekt i Lund som du kan läsa om på nästa uppslag.



I Göteborg har de inte kommit lika långt men verksamheten och universitetet jobbar tätt ihop och känner att de är på rätt väg. En akademisering av radiografin är nödvändig, inte minst på grund av teknikens utveckling, framhåller Barbro Cagner, biträdande verksamhetschef för radiologin vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. 


— Vi behöver ha specialistutbildade röntgensjuksköterskor närmast de avancerade utrustningar vi köper in, annars är det ju bortkastat.


Här och var finns en oro för att trampa andra på tårna med kraven på specialistutbildning. Men Annica Magnusson, förbundsombudsman för röntgensjuksköterskor på Vårdförbundet, vill lugna de oroliga.


— Det är inte för att ta över läkaruppgifter vi gör det här utan för att vården behöver det. Även kolleger emellan kan det uppstå gnissel när någon går vidare, men det är viktigt att stödja varandra när någon har möjlighet att göra karriär. 



Vad anser då röntgenläkarna? Finns det fog för 
oron att de ska känna sig trampade på tårna av en specialistutbildning för röntgensjuksköterskor?


— Ja, i vissa delar, nej i andra, svarar 
Henriettae Ståhlbrandt, ordförande i radiologernas yrkesförening, Svensk förening för bild- och funktionsmedicin.

Förslaget om subspecialiseringar på CT, MR, strålskydd och annat som ligger i linje med röntgensjuksköterskornas jobb i dag stöttar föreningen fullt ut. Men fördjupningen i primär bildgranskning har inte där att göra, anser radiologerna, det är läkarnas uppgift.


— Det är en sak att få ett hum om hur bildgranskningen görs för att kunna optimera bilder, men vi är emot att röntgensjuksköterskor ska granska bilder och skriva utlåtanden, säger Henriettae Ståhlbrandt.



Nu ska röntgensjuksköterskornas yrkesförening SFR och Vårdförbundet tillsammans uppvakta regeringen via berörda departement. Bodil Andersson, vice ordförande i SFR, är hoppfull.


Vid ett positivt beslut måste vårdens behov få styra och lärosätena fördela utbildningarna mellan sig, alla kan inte köra samma. En annan fråga att lösa blir hur man ska se på dem som redan har en magisterexamen. De bör kunna söka en utbildningstjänst och komplettera med det som krävs, anser Bodil Andersson. 


Johan Larson, vice ordförande i Vårdförbundet, inledde ett av Röntgenveckans seminarier där specialistutbildningen diskuterades, med att slå fast: 


— Förr sa röntgensjuksköterskor att ”alla gör samma saker, vi är alla specialister”, men man kan inte säga så om man vill ha en löneutveckling. Vi måste vilja något själva. Ni som är röntgensjuksköterskor måste börja diskutera det här och berätta vad ni kan och vad era kunskaper är värda.