Gunvor får känna sig för

Delaktighet. När Gunvor Larsson, 80 år, kom ?hem från sjukhuset fick hon stöd från Törebodas ?utredningsteam och tid att se över sitt hjälpbehov.?

I morse kom hon på hur hon ska göra med potatisen. När värken i benen hindrar Gunvor Larsson från att stå längre stunder vid diskbänken är skalningen svår. Den höga pallen som arbetsterapeuten tagit dit tycker hon mest är i vägen.?

— Jag tog fram en tidning och satte mig vid bordet i stället för att skala potatisen. Sedan vek jag ihop tidningen och slängde den med skal och allt. Det gick ju bra, säger hon.?

Nyss fyllda 80 sitter hon bekvämt tillbaka­lutad i tv-fåtöljen. På väggarna i den prydliga tvårumslägenheten hänger broderade tavlor och familjebilder från förr. Här trivs Gunvor Larsson, även om kroppen värker och ensamheten är stor sedan maken Gunnar gick bort. I dag har hon fått besök av personalen från utredningsteamet i Töreboda kommun. Det har blivit dags att avsluta utredningsperioden som beviljades förra månaden.??

Det har gått fyra veckor sedan de träffades första gången. Då var hon inlagd på medicinkliniken vid sjukhuset i Skövde och biståndshandläggaren Linda Kjellgren, distriktssköterskan Yvonne Skoog och arbetsterapeuten Helene Jonsson kom till avdelningen för att planera inför hemgången. Den omfattande utredningen av smärtorna i armar, ben och axlar ledde till diagnosen Polymyalgia reumatica, inflammation i muskelvävnaden. Gunvor Larsson sattes in på kortison­schema och var utskrivningsklar.?

På sjukhuset gjordes en plan utan att några beslut om framtida stödinsatser fattades och teamet mötte upp när hon kom hem.

??Att behovet av insatser och stöd får formuleras i hemmet under en längre tid är resultatet av ett projekt som startades för fem år sedan. Vård- och omsorgsutskottet i Töreboda hade året innan fattat ett beslut om att äldreomsorgen skulle verka för ett ökat oberoende och brukarinflytande. Personalen i äldreomsorgen såg vilken potential det finns i hemmiljön för patienten att vara delaktig i planering och utformning av stödinsatser.

?— Det blir som ett fördröjt beslut, vilket har många fördelar. Det skapar trygghet hos patienten, uppmuntrar till delaktighet och självständighet, säger biståndshandläggaren Linda Kjellgren.?

Hon berättar att det kan vara svårt för individen att ta ställning till stödinsatser på sjukhuset. En del är oroliga för att de inte ska klara någonting, samtidigt som andra tycker sig klara allt själva.?

Teamet arbetar med ett aktiverande förhållningssätt vilket innebär att de försöker stödja patienten att göra så mycket som möjligt själv. Som distriktssköterska handlar det om att stärka patientens egen förmåga vid till exempel läkemedelshantering. Yvonne Skoog berättar att hon är mindre benägen att dela dosetter utan föredrar att erbjuda igångsättning med Apodos eftersom det ökar den enskildas självständighet. ?

Mycket av det som Yvonne Skoog tidigare tog för givet i sitt arbete har ställts på sin spets med detta projekt.

— Som sjuksköterska är det lätt att tänka att man är spindeln i nätet, den som ska ha koll på allt, men här är det patienten som har den rollen. Min funktion är viktig, men jag ska inte stå i centrum, säger hon.

??I hemmet träder människan bakom diagnosen fram. Här ser Yvonne Skoog hur viktiga de sociala relationerna är för individen, ofta långt viktigare än olika sjukdomar och funktionsnedsättningar. Med den insikten lämnar hon ett större ansvar till patienten. Det är inte alltid så lätt när anhöriga kanske vill något annat eller om Yvonne Skoog märker att det kognitiva sviktar hos patienten. ?

Hon känner sig trygg i sin nya roll men tycker samtidigt att den inte är helt enkelt att definiera.

?— Vi utreder det medicinska behovet så att patienterna hamnar på rätt vårdnivå och hjälper till med att förklara och förtydliga vad läkarna på sjukhuset sagt och kan också ta kontakt med sjukhuset om det behövs. Men det allra viktigaste är nog att vi finns med och stöttar patienterna i deras val. Genom att bekräfta dem stärks deras tro på sig själva, säger Yvonne Skoog.??

Vid några tillfällen har sjuksköterskorna i teamet varit tvungna att neka patienter hemsjukvård efter utredningsperiodens slut. Här är kommunens regler tydliga och alla uppfyller inte kriterierna. Det är svåra beslut att fatta och ta ansvar för. Då får de ta stöd i teamet. Varje vecka träffas gruppen för att diskutera arbetet. Sjuksköterskan har också kontinuerlig kontakt med ansvarig läkare i primärvården.?

Eftersom distriktssköterskorna gör täta besök hos patienterna under vårdplaneringsperioden kan de också ta hand om tillfälliga medicinska behov. Några veckors Fragmininjektioner eller såromläggningar kan skötas tills patienten klarar att själv ta sig till vårdcentralen. Det leder till att färre skrivs in i hemsjukvården.

??Gunvor Larsson tvekade aldrig inför att komma hem efter sjukhusvistelsen. Trots att smärtan begränsar hennes rörelsefrihet är hon mån om att göra så mycket som möjligt själv. Åren som hemsamarit har satt sina spår.

?Med stödet från kommunen har hon hela tiden känt sig trygg. Tre gånger om dagen har hemtjänsten kommit för att stötta med diskning, bäddning och matinköp, men nu räcker det nog med att de kommer på förmiddagen. Värken är som värst på morgonen och på kvällen tittar hon gärna på sina favoritprogram på tv. ?

Utanför fönstret har vintermörkret lagt sig. Till våren hoppas hon kunna ta fram bilen igen, nu är den avställd för vintern. Till dess får hon be hemtjänstpersonalen att följa med till mataffären. Och det är inte det sämsta.?

— Jag gillar sällskapet, det är den bästa medicinen för mig, säger hon.