Var skulle jag få tag på en krycka? Hur länge skulle jag gå med den? Kunde jag träna? Skulle det behövas ett nytt ingrepp? När skulle svullnaden gå ner? Fick jag gå i trappor? Kunde jag få färdtjänst till jobbet? Vad var det för medicin? Kunde man ta den tillsammans med den vanliga? Och så vidare.


Jag var fortfarande omtöcknad av smärtan i knät, av att ha varit på akuten i åtta timmar utan mat, och av smärtstillande. Jag hade en vag känsla av att läkaren eller sjuksköterskan sagt något om en del av de där sakerna. Andra hade jag inte ens tänkt på att fråga om. Detta gjorde L än mer upprörd — på mig.



Vad som förvånar mig i den intensiva lobbyingen för att patienter ska kunna läsa sin journal på nätet är att journalen ju till helt övervägande del är en backspegel. By definition, historia. 


Men så gott som alla frågor och funderingar som L påminde mig om efter det där olyckliga fallet i trappan i tunnelbanan handlade om framtiden. Vad kommer att hända nu? Vilka tänkbara komplikationer finns det? Hur kan man undvika dem? Finns det långsiktiga konsekvenser? Hur gör vi om x, y eller z inträffar?


Min journal, som jag sedan kollade, gav svar på exakt noll av de frågor jag hade. Den var värdelös för mina behov. Någon gång kommer jag kanske att ha nytta av den exakta mängden vätska i milliliter som man tappat ut från mitt högra knä — noggrant dokumenterat — men jag tvivlar. 



Vad det däremot finns ett stort behov av är verktyg som blickar framåt. Som hjälper mig att komma ihåg min träning, mina mediciner, förhållningsregler och återbesök. Som ger mig feedback på vad jag gjort bra och som tålmodigt uppmuntrar mig när jag missar eller slarvar.


När jag granskade arbetet på en reumatologmottagning blev det snabbt tydligt hur mycket just det saknades. Nu var det först vid återbesöket efter sex månader som det upptäcktes att patienten inte hämtat ut sina ortopediska skor, som hon fått rätt till. En annan hade misskött sin medicinering. En tredje hade däremot skött sig perfekt och hade egentligen inte behövt komma.


Perspektivet framåt är så gott som helt frånvarande i den offentliga satsningen på it-stöd för vården. Jag undrar varför. 


Det finns däremot talrika kommersiella appar och tjänster som ger feedback och uppmuntran för träning (inte bara fysisk). Är det för att marknaden har sett att det finns ett verkligt sådant behov, som kommer från konsumenterna själva? Som alltså inte skapats av politiker och it-säljare?