En kropp kommer till Rättsmedicinalverket i Linköping. Det är en kvinna och hon har dött en våldsam och onaturlig död. Vem är hon? Hur har hon dött? Har hon, och den misstänkte gärningsmannen, tagit droger eller läkemedel?


Personalen på Rättsmedicinalverket är ett slags vårdens detektiver. Deras uppdrag är att svara på frågor genom att presentera fakta och bevis. För att berätta hur de arbetar använder vi oss av ett fiktivt fall där polisen kommer till en lägenhet efter att grannarna har slagit larm. De finner en man, som vi kallar Christer, och en kvinna — död i en säng. Mannen är inte i stånd att berätta vad som har hänt.


För att fastställa dödsorsaken får myndighetens rättsläkare hjälp av de biomedicinska analytikerna på det histopatologiska laboratoriet. Här undersöker de delar av hjärnor, hjärtan, levrar, njurar, lungor, hud — all vävnad som rättsläkaren anser behövs för en bedömning i mikroskop.



Vävnadsproverna förvaras i genomskinliga burkar med formalin. Biomedicinska analytikern Enikö Blixt drar ut en av de höga skåpdörrarna och tar fram en burk med vävnadsbitar. Hon tar försiktigt upp bitarna med en grov pincett och placerar dem på en skärbräda. Varje vävnadsbit undersöks noggrant.


— På det här hjärtat ser jag bindväv som kan vara ett tecken på en gammal infarkt, och ett mörkare område som kan vara tecken på en blödning. Jag undersöker delar av hjärtat makroskopiskt, men det är rättsläkaren som bedömer skadorna, säger hon.



På en svårt misshandlad kvinnas kropp finns blödningar på flera ställen. De biomedicinska analytikerna har fått en bit hud med hematom. De skär ut en mindre bit, enligt anvisningar från läkaren, lägger den i en kassett, dehydrerar 
— ersätter vätskan med paraffin — och skär sedan 4 μm tunna snitt med hjälp av en mikrotom.

Vävnadssnitten placeras på objektglas och färgas med en översiktsfärgning som kallas Erytrosin-Saffran. Efter infärgningen kan man i mikroskop enkelt identifiera olika vävnadskomponenter, till exempel blodceller vid blödningar.


Att utveckla analyserna är en viktig del i deras arbete. Färgmetoderna är ett exempel.


— Vävnad reagerar olika på olika färglösningar och även graden av förruttnelse påverkar hur färger fastnar. Det är stimulerande att få klura på varför en metod inte fungerar, säger Enikö Blixt.


På rättsmedicin i Linköping genomförs omkring 1 000 obduktioner varje år och ungefär lika många histopatologiska undersökningar. Det är post-mortal vävnad de arbetar med, men för Enikö Blixt är respekten för den döda lika viktig som om det vore en levande människa.


På histopatologin utförs en sista hälsoundersökning. På rättsgenetiken kanske en första. Deras vanligaste uppdrag är att fastställa faderskap, vilket numera kan göras med 99,99 procents säkerhet. Men deras analyser hjälper också myndighetens rättsläkare att, tillsammans med polisen, fastställa identiteter på avlidna. 



Kroppen av den döda kvinnan i vårt fiktiva fall är illa tilltygad och några identitetshandlingar finns inte. När det saknas tandvårdsjournal och röntgenbilder som stämmer överens med rättsodontologens undersökning av tänderna saknas också det enklaste sättet att fastställa hennes identitet.


Biologer, ingenjörer och biomedicinska analytiker på det rättsgenetiska laboratoriet gör ungefär hundra identifieringar per år. De letar i benbitar, i en liten bit av ett finger eller i en del av en muskel. Lättast är det att hitta svaret på vem den döda är i en bit av lårmuskeln. Helena Nilsson är biomedicinsk analytiker och undersöker en sockerbitsstor del av en lårmuskel som rättsläkaren har skurit ut. Uppgiften är att ta fram en dna-profil. Efter att ha kopierat så kallade dna-markörer kan hon ge en sådan till polisen. Men för att det ska leda till en identifiering krävs en profil att jämföra med.

— Det kan vara en bror som har anmält sin syster försvunnen och som polisen har topsat. Även ett sådant prov skickas hit för analys och en fråga om vi kan jämföra hans dna-profil med profilen för den oidentifierade kvinnokroppen, säger hon.



När kvinnans fullständiga dna-profil finns kontrollerar Helena Nilsson hur många unika kombinationer som stämmer överens mellan kvinnans och mannens profiler. Sedan jämförs hur vanlig den överensstämmelsen är i övriga populationen. Utifrån det gör laboratoriet en värdering av sannolikheten för att de är syskon. 


Med hjälp av dna kan de med 99,99 procents säkerhet ge svar på om det är ett syskonpar. I laborativ bemärkelse är det inget bevis — det är till 99,99 procent sannolikt. Med dna-profilen från Rättsmedicinalverket, och med salivprovet på det rosafärgade FTA-kortet från en man som saknar sin syster, är det sedan polisens sak att fastställa identiteten på den döda kvinnan.


Metoderna på rättsgenetiken utvecklas och valideras kontinuerligt. Det som görs i dag gick inte att göra för fem år sedan. Den senaste forskningen gäller analystekniker som gör det möjligt att titta på flera dna-markörer. Det finns fortfarande fall som inte kan lösas med dagens teknik. De har till exempel svårt att ge ett svar som är 99,99 procent säkert i fall som gäller släktskap på längre håll än barn/föräldrar och helsyskon.


I lägenheten där den döda kvinnan hittas befinner sig också mannen vi kallar Christer. Polisens prover från hans blod och urin har skickats till landets enda rättskemiska verksamhet, den i Linköping. Där letar biomedicinska analytiker, kemister och biokemister efter spår av alkohol, läkemedel, narkotika och gifter. De utför sina analyser i urin, blod och hår — både från offer och misstänkt gärningsman. 


Förra året fick de in 96 000 ärenden. På dem utfördes 700 000 analyser. Uppackade prover förvaras i ett stort kylrum och sorteras efter vem som är uppdragsgivare. Störst kund är Polismyndigheten som stod för 55 000 ärenden. De flesta förfrågningarna gäller ringa narkotikabrott, näst vanligast är trafikärenden och misstänkt rattonykterhet.

De 90 personer som arbetar på rättskemin är indelade i sex ärende­grupper. Gruppen som kallas T, V 
— trafik och våld — packar upp prover från polisen som gäller både trafikärenden, misshandel, våldtäkt och mord. O-gruppen tar hand om prover från obduktionerna. Vanligast är att de får lårblod, urin och ögonvätska.


Det är viktigt att söka svar även i prover från den döda. För att veta om hon åt medicin för någon sjukdom som kan ha lett till en naturlig död. Men också av hänsyn till de närstående.


— De behöver få veta omständigheterna kring hur deras anhöriga dog. Led hon? Var hon vid sina sinnens fulla bruk? Var hon medvetslös eller dog hon i sömnen?


Det förklarar Sara Wallgren, biomedicinsk analytiker och gruppchef för O-gruppen. Hon berättar också att alla analyser bör göras så snabbt som möjligt och att ärendegrupperna därför arbetar parallellt. Redan efter några timmar kan vissa av substanserna brytas ner, en del så mycket att de blir svåra att hitta.



I proverna från den misstänkte gärningsmannen söks efter droger med hjälp av ett förutbestämt analyspaket. LC-TOF-tekniken används för att screena ett stort antal läkemedel och droger i blodet. Urin screenas för de vanligaste drogerna. Metoderna kompletterar varandra. I blod ser man vad som fanns där när provet togs. I urin kan man se spår av läkemedel och droger i timmar eller dygn efter att substansen har tagits.

De gör breda screeningar, både på offer och på misstänkta förövare. LC-TOF-tekniken, som etablerades på rättskemin för ungefär fem år sedan, har gjort det möjligt att spåra betydligt fler droger och läkemedel i blod. Tekniken innebär också att analystiden har halverats och att det inte behövs lika mycket blod som tidigare.


I omkring 80 procent av de prover som kommer från polisen hittas spår av droger. Med stor sannolikhet hittas det i blod och urin från vår misstänkte gärningsman.



Teknisk bevisning vid brottsplatsen, förhör och analyser gör att misstankarna mot Christer har stärkts. Frågan om vad som fick honom att döda återstår att lösa. Snart kommer en domstol att ge rättspsykiatrin i uppdrag att utreda om han led av en allvarlig psykisk störning när gärningen begicks.


Milstolpar

  • 1900-talets början. Blod- och spermafläckar undersöks för att utreda om de kommer från människa. 
  • 1925. AB0-blodgrupperna börjar användas för att utreda mord och faderskap.
  • 1953. Forskarna James Watson och Francis Crick upptäcker dna-molekylens spiralstruktur.
  • 1991. Dna-analyser baserade på RFLP-teknik införs som en del i alla faderskapstester.
  • 2001. Faderskapstester enbart med STR-baserade (short tandem repeat) analyser. Områden på dna kopieras och blir en profil.
  • 2005. Teknikskifte till kapillärelektrofores som en automatiserad metod för att sortera och separera kopior av STR-fragmenten från varandra. Uteslutningskapacitet vid faderskapsundersökning minst 99,99 procent.
  • 2007. Munskrapsprov ersätter blodprov som den vanligaste provtypen i faderskapsundersökningar.
  • 2016. Nästa generations sekvenseringsteknik (så kallad NGS) införs för att lösa komplexa släktskapsundersökningar. Den nya tekniken möjliggör analys av ett mycket större antal dna-markörer.