I mer än ett decennium har Vårdförbundet kämpat för en central arbetstidsreglering i nattarbetstidsfrågan. Först när den 31 december närmade sig, då Vårdförbundet senast hade kunnat säga upp avtalet, HÖK 11, stod det klart att SKL, Sveriges kommuner och landsting, gått med på att arbeta för en central överenskommelse. Om arbetsgivarorganisationen sagt nej hade Vårdförbundet inte förlängt avtalet i ytterligare tre år.



Vårdförbundets nya förhandlingschef, Annelie Söderberg, är nöjd.


— Vi har aldrig varit närmare ett avtal än vi är nu.


Men ännu återstår mycket. SKL och Vårdförbundet har bara skrivit på en så kallad avsiktsförklaring för att visa att de vill ha en central överenskommelse kring nattarbete. Det finns ett mål: att den ska vara klar inom två år och ge tid för vila och återhämtning vid nattarbete. Det konkreta innehållet återstår att arbeta fram. Misslyckas det har Vårdförbundet möjlighet att säga upp hela avtalet när tiden går ut.



Nu väntar bland annat inventeringar av olika arbetstidslösningar, att se över behoven och att hitta en lösning på arbetstidsfrågan som fungerar och är hållbar för olika verksamheter.


En kontrollstation har inrättats på vägen. Redan om ett år ska en principöverenskommelse ha tagits fram.


— Den ska till exempel innehålla principer för om det krävs att man arbetar ett visst antal nätter för att få tidskompensation och om det ska finnas ett tak för hur mycket kompensation man kan få, säger Annelie Söderberg.


SKL har tidigare ansett att frågan om arbetstider ska lösas lokalt. Den nya hållningen kan möjligen bero på Vårdförbundets senaste strategi: att låta alla lokala avdelningar framställa yrkandet på 14 timmars kompensation för tio timmars arbete till alla kommuner, landsting och regioner. Det är den kompensation som Vårdförbundet anser är rimlig.



Två andra frågor som var viktiga för att Vårdförbundet skulle skriva på det centrala avtalet för tre år till var att gemensamma partsarbeten dras i gång kring bristen på specialistutbildade och kring medlemmarnas löneutveckling. 


Generellt anser Annelie Söderberg att Vårdförbundets medlemmar visat sig kunna hantera individuell lönesättning. 


— Det finns ett självförtroende när det gäller individuell och differentierad lön hos förbundets medlemmar. Man tror på sin egen förmåga att vara en del i löneprocessen. Jag ser en mognad i medlemskåren där, säger hon.