Röntgensjuksköterskan Hanna Bjurbäck hade bara jobbat i fyra månader när hon första gången på egen hand undersökte ett barn som misstänktes ha blivit misshandlat. Den drygt en månad gamla bebisen kom till Astrid Lindgrens barnsjukhus utanför Stockholm med ett lealöst ben och en rodnad på låret. Redan på akuten hade personalen fattat misstankar när föräldrarna inte kunde ge ett rimligt svar på hur skadan hade uppstått.


— När jag tog bilden såg jag att lårbenen var helt av. Jag blev chockad. Samtidigt stod föräldrarna tysta i ett hörn. Det kändes obehagligt och jag började genast tänka: Hur kan någon göra så mot ett försvarslöst barn? säger Hanna Bjurbäck.


Efter att ha fått svaren stärktes den ansvarige läkaren i sina misstankar, och skrev en remiss om barnmisshandelsutredning. Det innebär att barnet får genomgå en helkroppsröntgen för att undersöka om det finns ytterligare skador.



Röntgensjuksköterskor på de stora barnsjukhusen möter den här typen av fall någon eller några gånger per månad. Trots det finns väldigt lite forskning om hur yrkesgruppen upplever situationen. 


Hanna Bjurbäck och kurskamraten Sofie Sundholm valde därför att fördjupa sig i ämnet under arbetet med sin kandidatuppsats. De intervjuade sex röntgensjuksköterskor som undersökt minst ett barn som utreddes för misstänkt misshandel.


De berättar att utredningarna är psykiskt krävande och att man lätt dömer föräldrarna på förhand. Röntgensjuksköterskorna hanterar det genom att försöka ”nollställa” sig, gå in i yrkesrollen och fokusera på barnets bästa. 



De intervjuade efterfrågar mer information redan på grundutbildningen. Hanna Bjurbäck säger själv att hon inte hade en tanke på att utredning av barnmisshandel ingick i arbetsuppgifterna. 


Eftersom sjukvårdspersonal enligt lag måste anmäla misstänkt barnmisshandel till socialtjänsten vore det även bra med någon form av introduktion, för att lära sig tolka beteenden och mönster som pekar i den riktningen, säger en person i studien. 



Pia Orvestad Edhav är en erfaren röntgensjuksköterska som jobbar på barnröntgen vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg. Hon känner igen sig i mycket av det som studien visar. Men hon menar att det samtidigt ofta finns goda rutiner, erfaren personal och riktlinjer att stötta sig emot på sjukhusen.


Barnet skrivs in på en avdelning, sedan bokar röntgen in ett lämpligt tillfälle för undersökning. Gärna då det är lugnt och fritt från köer.


— Det ska ske under lugna förhållanden, så att det känns så tryggt som möjligt. Små barn ska helst ha fått i sig mat innan så att undersökningen, som kan ta uppåt en timme, inte blir en ångestladdad pina. Det blir väldigt jobbigt för alla inblandade om barnet skriker under hela undersökningen, säger Pia Orvestad Edhav. 


Personal från akuten eller
avdelningen följer med på undersökningen och ska även ha informerat anhöriga i förväg om varför den genomförs. En del föräldrar håller sig nära och är engagerade, andra är mer passiva och vågar knappt ta i sina barn av rädsla för att personalen ska döma dem. 


— I sällsynta fall blir de utåtagerande och hävdar att det är vi som skadar barnet genom att ta så många bilder, säger Pia Orvestad Edhav.


Hon glömmer aldrig undersökningen av ett ungt syskonpar som omhändertagits. Barnen klamrade sig fast vid socialassistenterna som om de vore en sista livlina. Under hela undersökningen låg pojken alldeles stilla, med apatisk blick. Pia tyckte det var ett betydligt jobbigare möte jämfört med de barn som skriker och protesterar. 


— Efteråt har man rätt att gå undan lite, ta en extra paus och kanske prata av sig med kollegerna, säger Pia Orvestad Edhav. 



Kollegan Hanna Bjurbäck på Astrid Lindgrens barnsjukhus instämmer i beskrivningen. Röntgenpersonal kallas sällan till de avstämningsmöten som akuten eller vårdavdelningarna arrangerar, utan får ta tag i saken på egen hand. De får dessutom sällan veta hur det gick för barnet.


— De som ingick i vår studie uttryckte en frustration, ovissheten är jobbig att leva med. Många tänker att vi bara trycker på en knapp, men vi får se hemska saker och kommer ganska nära barnen. Det är bland det tyngsta man kan vara med om som röntgensjuksköterska. Som det är nu glöms vi bort, och det måste förändras, säger Hanna Bjurbäck.