Vi har också gjort fel

Med stressen ökar riskerna. Henrietta gav ett oralt läkemedel intravenöst, Emma bär på en ständig oro att göra fel, Martin skickade fel patient till röntgen.

Alla gör fel. Trots det råder ett visst tabu kring att tala om rädslan att göra fel och om fel som kunde ha gått illa. Kanske om sådana som fått ödesdigra konsekvenser också. Ändå är öppenhet nödvändig. Inför arbetet med den nya patientsäkerhetslagen, som kom 2011, underströks att syftet med avvikelserapporter och lex Marior är att vården ska bli så säker som möjligt, inte att syndabockar ska pekas ut. ?

Vi har träffat tre sjuksköterskor som vågar berätta om misstag de gjort eller är rädda att göra.??

Henrietta Olestad är numera sjuksköterska på en barnavdelning på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge och älskar sitt arbete. Det säger hon med eftertryck, för hon vet hur det känns när det inte bara är kärlek till jobbet. För några månader sedan arbetade hon på geriatriken.?

— Det var en tung avdelning där man skulle hinna allt. Vi kunde ha tre ”helskötningar” i ett vårdlag. Det var mycket in- och utskrivningar och på helger och kvällar var vi bara två sjuksköterskor, berättar hon.

?Det var under sådana premisser Henrietta gjorde fel. Hon hade omvårdnadsansvaret och hennes kollega ansvaret för det medicinska. En patient skulle få epilepsimedicinen Keppra, kollegan drog upp läkemedlet i en spruta för intravenöst bruk och bad Henrietta att ge det till patienten. För sent insåg Henrietta att hon hade gett ett oralt läkemedel intravenöst.?

— Allt i mig sa att det var ett intravenöst läkemedel jag hade gett, men jag såg direkt i min kollegas blick att jag hade begått ett allvarligt fel. Jag blev som lamslagen. Min kollega rusade direkt ut till läkarna för att berätta vad som hänt medan jag stannade hos patienten. Läkaren ringde Giftinformationscentralen och sedan kontrollerade vi patienten var 15:e minut i flera timmar.?

Det gick bra, men sedan den händelsen är Henrietta rädd att göra fel. Hon minns med fasa en stressig kväll på geriatriken när hon hade tio patienter och skulle ge en av dem ett läkemedel hon aldrig tidigare gett. Det skulle ta tio minuter att ge, och det efter ett antibiotikum som också tog tid att ge. Hon minns bläddrandet i Fass, stressen och natriumkloriden som inte var natriumklorid utan det potenta läkemedlet.?

— Det var läkemedlet jag flushade in med full fart — det som skulle ta tio minuter att ge. Trots att jag noggrant hade märkt upp alla sprutor lyckades jag ta fel.?

Inget hände. Det gör det oftast inte. Men både sjuksköterskor — och patienter — får betala ett pris för bristen på personal. Klumpen i magen och skräcken för att skada någon. ?

Emma Sildén, som bara har varit sjuksköterska i några månader, vill inte finna sig i det. Det går emot hennes yrkesetik att ta risker. När hon känner att hon behöver hjälp kräver hon det.?

— Jag gick till en av mina chefer och sa: ”Jag gör ett dåligt jobb, det är inte patientsäkert, jag har inte koll. Hon frågade om någon hade dött. När jag lugnat henne på den punkten sa hon: ”Vi går tillsammans en dag och så utvärderar vi när dagen är slut”. Det blev superbra.??

Emma tog sin sjuksköterskeexamen våren 2015, men då kände hon sig inte sugen på Stockholms vårdkaos och tog en liten paus från yrkeslivet. Nu arbetar hon på en hjärtsvikts­avdelning på privatägda Sankt Görans sjukhus.?

— Jag fick en bra introduktion. Jag fick gå bredvid erfarna kolleger i tre veckor, men jag är oerfaren och känner mig fortfarande aldrig säker — även om det blir bättre och bättre. En bit in i introduktionen frågade min chef om jag kunde gå själv men jag sa nej. Jag var för orolig för att göra fel, säger hon.??

Oron för att göra fel och för vilka konsekvenser det kan få finns ständigt där. Emma säger att hon inte är bra på att prioritera ännu. Hon känner inte att hon har den kliniska blick som krävs för att bedöma vilken patient som är viktigare än någon annan. ?

Då och då samtalar hon med en läkare som för många år sedan började sin karriär som sjuksköterska. Med honom kan hon ventilera sin oro. Som när hon missade en patients kaloriräkningslista. ”Hur mår patienten?” frågade läkaren. ”Bra”, svarade Emma. ”Då kan du skita i listan”.

?Det finns så många rutiner och checklistor som den oerfarna måste ha koll på. För Emma är de ett slags livlinor.?

— Jag ser fram emot när jag har flera års erfarenhet och kan lita på min kunskap. Som ny är jag inte där och då är det skönt att ha checklistorna. Även om de kan skapa stress ibland.??

Martin Nygren har tio års erfarenhet som sjuksköterska, men vet att helt säker känner man sig aldrig. När han bytte specialitet var det som att börja på ruta ett igen. Inga checklistor, apparater, droppställningar eller team finns att luta sig mot inom hemsjukvården.?

— Det är lite speciellt att arbeta ensam och hemma hos patienter, men helt utlämnad känner jag mig inte. Kollegan finns ett telefonsamtal bort. Nu har det gått ett par år och jag har lärt mig att lita mer på min utbildning, min kunskap och min magkänsla, säger han.?

Det finns tillfällen när han står där ensam med avgörandet om en patient bör åka in till sjukhuset eller om det går bra att vänta till morgondagen. Eller med ansvaret för en patient som inte borde ha blivit utskriven. Han har valt att arbeta på distrikt som andra sjuksköterskor har huvudansvaret för. Det minskar stressen. Dessutom kan han alltid bolla med erfarna kolleger med god kännedom om hur patienterna brukar må.?

— Jag kände mig mer ensam och utsatt och litade inte på mig själv när jag arbetade inom slutenvården. I dag är jag tryggare. Jag tillåts växa och får ta ansvar. Kollegerna har förtroende för mig.??

Att bli litad på är en bra känsla. Och kolleger är superskönt, som Emma uttrycker det. Hon fick lufta sin oro, och fick feedback på sitt sätt att jobba från en erfaren kollega. Martin känner trygghet i att han kan berätta vad som helst för sina kolleger. Till exempel om sin fasa när han hittade en patient som suttit död i en fåtölj i sex dagar. Henrietta har fått tillbaka arbetsglädjen tack vare kolleger som ställer upp för varandra.?

— Här är ett bra klimat. Det är högt i tak och helt okej att fråga om och om igen när man är osäker. Hela avdelningen jobbar som ett team. Om någon är stressad finns alltid en kollega som rycker in och hjälper till. Det är rena himmelriket, säger hon.

Henrietta Olestad, 29
sjuksköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Huddinge utanför Stockholm
”Det är för många som inte vågar prata om att göra fel, eller om skräcken för att göra fel. Det är synd eftersom vi inte lär oss av felen om vi inte törs prata om dem. Att sitta tyst och skämmas lär vi oss inget av. Min öppenhet har gett mig insikter om hur jag ska hantera stressen. Nu vet jag dessutom att det sparar tid att ta sig tid. Och efter händelsen med det orala läkemedlet köpte kliniken in orala sprutor..”

Emma Sildén, 32
sjuksköterska på privatägda S:t Görans sjukhus, Stockholm
”Jag hade en patient som inte haft avföring på två dagar och av gammal vana gav jag en påse Movicol, eftersom jag antog att den fanns med på listan över generella ordinationer – vilket den inte gjorde. Jag hade gett ett läkemedel som patienten inte skulle ha, och kunde inte signera det någonstans.

— Det är inget potent preparat, så det var ingen fara för patienten. Det jobbiga var att jag hade gjort fel på grund av slarv. ”

Martin Nygren, 40
sjuksköterska i hemsjukvården, Ringens vårdcentral, Stockholm
”När jag jobbade på akutsjukhuset skickade jag fel patient till röntgen. Det var vid en överrapportering som min kollega och jag trodde att vi pratade om samma patient — men det gjorde vi inte. Misstaget gällde röntgen så det var inte hela världen, men jag vågar knappt tänka på om det hade varit en operation det gällde. Det hela upptäcktes vid id-kontrollen som gjordes på röntgen, men ledde till nya rutiner vid överrapporteringar.”