Gabriel Slättberg sitter i ett rum på barnmottagningen vid Södra Älvsborgs sjukhus och bläddrar i en bok där bilder på allt som kan hända under en sjukhusvistelse finns. Bilderna sitter fast med kardborreband och kan flyttas eller tas bort. 


Gabriel är sex år och för en vecka sedan var han här och genomgick en magnetkamera­undersökning. Då hade han med sig kardborre­boken under hela dagen. Mamma Jenny Lindberg pekar på en bild med en glass på.


— Minns du att du fick en glass efteråt?


— Ja, colaglass, säger Gabriel och ler stort.


Gabriel har koncentrations- och språksvårigheter. Han utreds och har träffat logopeder, psykologer och läkare. När det var dags för magnetkameraundersökning fick familjen hem en broschyr två veckor i förväg. Den innehöll bilder och korta förklaringar till händelseförloppet — från överkryssad mat som visade att han behövde fasta, till en patient som vinkade hejdå och visade att Gabriel skulle få gå hem sedan. 


— Vi gick igenom den flera gånger. Sedan tittade vi på filmer om magnetkameraundersökning på internet, säger Jenny.


På sjukhuset fick Gabriel sedan låna kardborreboken. Den innehöll samma bilder som foldern. För varje händelse fick han ta bort en bild. Jenny berättar att han aldrig erbjudits något liknande tidigare.


— Gabriel har svårt med språket, men bilderna förstår han. Dessutom är rutiner väldigt viktiga för honom, säger Jenny. 


Med boken kunde han hela tiden veta precis vad som skulle hända.



— Att kunna kommunicera via bilder har en fantastisk effekt, säger barnsjuksköterskan Merja Benjaminsson, som skapat bildstödet.


Hon har alltid brunnit för att göra barn mindre rädda i sjukvården. För några år sedan, innan den nya patientlagen skulle träda i kraft den 1 januari 2015, blev hon inbjuden att delta i ett projekt för att tillgodose barns rätt till kommunikation. Västra Götalandsregionen, tillsammans med bland andra patientföreningar, driver projektet för att klara de nya kraven på att informera och göra patienterna delaktiga.


— Men hur gör man när det gäller barn, och särskilt barn med språkstörningar? Inte helt självklart, säger Merja.



Tillsammans med Stefan Nilsson, filosofie doktor i vårdvetenskap och en av projektets ledare, gjorde hon två vetenskapliga studier på bildstöd. I den ena har hon undersökt oron för nålstick hos 100 barn, varav hälften fick bildstöd. Oron var signifikant lägre hos dem som fått bildstöd. Smärtskattningen var också lägre, fast det är inte vetenskapligt fastställt.


— Dessutom har jag helt ovetenskapligt frågat barnen vilken som är deras favoritbild. Jag trodde att det skulle vara: ”Du får en glass”, säger Merja.


Men där hade hon fel. 


— Favoritbilden var: ”Personalen frågar dig om du har ont.” Att veta att någon kommer att fråga minskar oron.



Merja började med att utveckla bildstöd för två av barndagvårdens vanligaste rutiner — magnetkameraundersökning under narkos och lustgas vid nålstick. Stöden består av en kardborrebok som finns på sjukhuset och en informationsfolder som skickas hem två veckor före besöket.


”Gå igenom denna broschyr med barnet” står det på framsidan av informationsfoldern.


— Trots att broschyren vänder sig till ”du”, det vill säga barnet, missade många att materialet är riktat till dem innan jag förde in den texten, säger Merja.


Informationen erbjuds alla barn, inte bara de som har kommunikationssvårigheter. Bonusen blir att många med odiagnostiserade språkstörningar får den hjälp de behöver.


— Inte sällan märker jag att ett barn har språkstörning trots att föräldrarna aldrig skulle säga det. För dem är det jättebra att få det här stödet.



Men extra stor effekt har bilderna på patienter med språkstörningar eller neuropsykiatriska diagnoser, patienter där personalen tidigare har fått förlita sig på föräldrarna som tolkar.


— Jag hade en mycket aktiv kille här för utredning av neuropsykiatrisk diagnos. När vi testade att använda bildstödet gav han det sitt fulla fokus. Han tog loss lapparna i tur och ordning och satte på sig sjukhusskjortan innan någon ens hade bett honom, säger Merja.


Bildstödet får barnen att ta till sig informationen och då kan mycket undvikas, som att behöva hålla fast dem för provtagning. Ett barn med adhd och autism hade i flera år vägrat att lämna blodprov när han fick ta med sig bildstöd om lustgas vid provtagning hem. Efter det gick han med på att ta provet.



Gunilla Thunberg, filosofie doktor, legitimerad logoped och en av projektledarna, är själv mamma till ett barn med kommunikationssvårigheter. Hon ser att bildstödet framför allt kan vara avgörande för barn med svårare problem än språkstörningar och neuropsykiatriska diagnoser.


— På vårt barnsjukhus i Göteborg sköter vi barn med mycket större svårigheter. Dessutom är patienter som har svårt med svenska en viktig grupp som man inte får glömma, säger hon.


På barnkliniken på Södra Älvsborgs sjukhus har bilderna gett mersmak. Vårdenhetschefen Maria Börjesson berättar att det i varje rum på barnavdelningen numera finns en magnettavla där personalen dagligen sätter upp dagens schema tillsammans med barnet. Bilderna föreställer till exempel rond, frukost, operation och gå hem.


— Visst kan det kännas jobbigt för personalen att det blir en extra grej att göra. Samtidigt sparar vi tid på att inte få jättemånga frågor från barnen om vad som ska hända och när. Stödet gör vårdvistelsen tydligare för alla, säger hon.


Bildstödet kräver att man följer vissa rutiner och att allt händer i samma ordning. Många som deltar i projektet upptäcker att det inte alltid finns några sådana rutiner.


— Bildstödet skapar faktiskt ordning på många vårdavdelningar, säger Gunilla Thunberg.