Frågorna duggar tätt i klassrummet. Ska man aspirera före? Hur långt intervall är det mellan doserna? Vilka biverkningar informerar du om?


Det står skolhälsovård på schemat och de blivande distriktssköterskorna bombarderar föreläsaren med frågor om barnvaccinationer. 33-åriga Titti Eriksson antecknar flitigt allt som sägs. Hon har varit färdig sjuksköterska längst i klassen och distrikt blir hennes andra specialistutbildning. 2008 läste hon till operationssjuksköterska och har arbetat på central­operation vid Gävle sjukhus sedan hon blev klar. Distriktssköterska vill hon bli av flera skäl.


— Jag har saknat patientkontakten och vill gärna arbeta hälsofrämjande, helst inom barnhälsovården.


Skiftarbetet har slitit hårt på henne med både sömn- och magproblem som följd. Nu ska det bli skönt med dagtjänst.



På raden framför Titti Eriksson sitter Camilla Höglund, 42 år, som är tillbaka i skolbänken efter två år som färdig sjuksköterska. Efter många år som undersköterska i primärvården har hon haft siktet inställt på distriktssköterskeutbildningen hela tiden. 


Nu har de kommit halvvägs genom kursen och är angelägna om att få med sig så mycket teoretiska kunskaper som möjligt. Samtidigt längtar de ut till den verksamhetsförlagda utbildning, vfu.


— Det är då man verkligen lär sig på riktigt, säger Camilla Höglund.


Att vfu är navet i utbildningen blir tydligt vid den granskning som Vårdfokus gjort av platserna till specialistutbildning för sjuksköterskor. Hälften av landets lärosäten rapporterar att de har svårt att få tillräckligt med utbildningsplatser i vården. Det gör att de inte tar in fler studenter än de kan garantera vfu, vilket i sin tur leder till att det blir svårt att utöka antalet kursdeltagare.



Högskolan i Gävle sticker ut i granskningen genom att ha god tillgång till vfu-platser. Anita Nyström arbetar som vfu-samordnare på högskolan och är en av dem som får snurr på systemet i nära samarbete med sin motsvarighet på Region Gävleborg. Till sin hjälp har de 14 kliniska adjunkter på högskolan och en huvudhandledare i var och en av Gävleborgs tio kommuner. Handledarna känner sina verksamheter väl och är bra på att hitta platser efter studenternas behov. De kliniska adjunkterna är viktiga medspelare, ständigt synliga ute på de olika enheterna och en viktig länk mellan högskolan och praktikplatserna.



— För något år sedan beslutade regionen att göra om så att fördelningen av platser görs av respektive chef för enheten. Det är bestämda nyckeltal som styr, till exempel hur många handledare som finns. Det innebär att resurserna på arbetsplatserna avgör hur stort antal studenter de kan ta emot, säger Anita Nyström.


Tidigare kunde vissa kliniker säga att de var för speciella för att ta emot studenter, men med denna metod fördelas platserna rättvist och alla bidrar efter förmåga.


— Det underlättar att ansvaret ligger hos regionen i den frågan, säger hon. 


För Anita Nyström finns i stället en annan utmaning. Eftersom regionen är stor kan det bli väldigt långa avstånd. Till exempel kan en student bosatt i Gävle få vfu på en hälsocentral i Färila i Hälsingland, 20 mil bort.


— Högskolan kan inte erbjuda vare sig rese­bidrag eller hjälp med bostad, vilket ibland känns svårt. Även om jag försöker tillgodose de individuella önskemålen hos studenterna så gott det går, får jag dåligt samvete när det inte lyckas.



Camilla Höglund och Titti Eriksson är i alla fall mycket nöjda med sina vfu-placeringar och tycker att de har fått vara med och påverka. Hittills har de haft sju veckor sammanlagt inom primärvård och hemsjukvård. Snart ska de ut igen. Då blir det barnavårds­central, skolhälsovård och hälsocentral. Camilla Höglund ska avsluta på den hälsocentral där hon var först och det ser hon fram emot.


— Det är väldigt speciellt att gå tillbaka till studentrollen och bli bedömd igen. Men jag har blivit väldigt bra bemött och respekterad, mer som en kollega än en student, säger hon.



Samtidigt som Högskolan i Gävle har tillräckligt med vfu-platser saknar de studenter. I Tittis och Camillas klass är de endast nio stycken trots att det finns plats för 18—20 studenter. Annica Ernesäter, utbildningsledare på specialistprogrammen vid Gävle högskola, är orolig.


— Är det ett resultat av den höga arbetsbelastningen i vården, att det är svårt att få tjänstledigt? Vi vet inte säkert. Men jag har talat med flera sjuksköterskor som säger att de vill vidareutbilda sig, men att de inte har råd, säger hon. 


Högskolan i Gävle har nu lyft frågan vidare till Region Gävleborg och hoppas att fler ska kunna söka framöver.