Maria fick skjuts hem först framemot kvällen. Förlossningen varade mycket längre än hon kunnat ana. Föderskans bäcken var deformerat av rakit och barnets huvud fick inte plats i den trånga passagen. Förlossningen hade krävt ansenlig fysisk styrka av barnmorskan och särskilt stor uthållighet hos modern. Till all lycka hade världen alltid plats för barnskrik. När barnet väl föddes fram hade huvudet en underlig form. Modern blev skrämd men lugnade sig när Maria förklarade att det inte var någon fara. Bara barnet fick ammas och sova skulle det snart se ut som alla andra barn. Det trodde även modern.



Den magra hästen svängde in på Marias gårdsplan. Hjälpsökande hade namngett stället där byvägen svänger lite och sedan går rakt mot platsen där vägarna möts och vidare mot kyrkan till Maria. Alla som behövde hjälp förstod att fråga efter barnmorskekröken. Kusken, klädd i vadmalsrock, var fåordig. Han grubblade över hur han skulle kunna försörja tillskottet. Maria hade inget medlidande med honom för redan vid den förra förlossningen rådde hon honom att slå av på takten. Inte behöver man plöja sin hustru som en höståker och det räcker gott med lite färre barn. Hon sade detsamma denna gång men orkade inte lyssna när mannen än en gång drog till med de slitna fraserna om att man skulle föröka sig och uppfylla jorden.


Kusken i vadmalsrock håller in hästen men reser sig inte upp för att hjälpa barnmorskan ur vagnen. Maria skakar av snön från fållen innan hon stiger av. Hon har ont i ryggen trots att vägarna har blivit bättre än de var förut. Under tiotals år har man från väglösa ödemarker kommit för att hämta henne, ibland med häst, ibland med en ren som dragdjur, ibland på skidor. Varje gång har hon fått på sig vargpälsen och tagit sin väska, kommenderat Lahja att gå till husmor i granngården, och gett sig av. Hundratals och åter hundratals förlossningar, nöddop, Fader vår mässad mot livmodern för att hedra de döda och till minne av dem som förblött i barnsäng. Gång på gång har husmödrar med skört skelett kastat sig på en säng för att föda fram ett barn, kanske mer än det tionde i ordningen. Föderskor som skrikit och vrålat, pressat och kämpat, svimmat och tjutit och ropat på hjälp från sina mödrar, systrar och den krävande himmelske fadern ända tills en blodig, skrikande nykomling lagts i deras famn.



Maria går upp för yttertrappan och vänder sig om för att vinka till husbonden, men han har gett sig iväg utan ett ord. Hon vet att bönderna inte gillar henne, men varför skulle de göra det? Det är inte för deras skull som hon har anställts här i socknen. Först när obygdens jordemödrar och hjälpgummor har gjort sitt bästa men misslyckats med att hjälpa ett nytt barn till världen, först när föderskan har vrålat i flera dagar tills hon förlorat medvetandet, griper man det sista halmstrået och hämtar barnmorskan från byn. Då vet Maria att det handlar om en svår förlossning. Därför finns hon till hands.


Maria öppnar den tunga dörren, går genom farstun ut i köket och hänger sin tunga kappa på kroken. På köksbordet ligger ett stycke stekt kassler som Lahja har lagt fram åt henne. Maria hämtar en gaffel, drar loss ett mört stycke som hon äter stående. Köttet har stått länge i ugnen och har mustig smak. Det är så saftigt att det faller sönder. Man hade bjudit henne på mat under färden och hon tackade ja till mjölvälling av hänsyn till värdinnan, men bara en liten slev som inte var rågad. Maten behövdes mer än väl för husfolket. Maria slår sig ner vid köksbordet. Hon sträcker ut benen och rullar med vristerna.



Mot föderskorna är hon varsam och kärleksfull. Hon smeker dem över kinden, torkar bort blodig saliv från mungipan hos en som har bitit sig i tungan, uppmuntrar och lovar bättre tider än hon själv tror på. Att allt ska gå smärt-
fritt och vackert till, att barnet ska glida ut 
som småbarn som rutschar på rumpan och vara till glädje och hedra sin far och mor, kanske 
rent av i vuxen ålder ta sig in i riksdagen. Hon predikar att bonden i obygden ska leva ett redigt liv. I sin förlossningsvånda lyssnar kvinnorna, kanske någon till och med tror henne. Fast kackerlackor droppar ner från taket i föderskans panna lyser hennes ögon hoppfullt och hon föreställer sig en bättre tillvaro än den hon har nu. Hon glömmer den öppna eldstaden där man måste skyffla in ved vintern igenom även på natten, och att en lortig renfäll utgör födsloläger. För sitt inre öga ser hon tapetserade rum och varma kaminer och så mycket potatissoppa med palt som man orkar äta. Tack vare detta förmår hon uppbåda ytterligare lite kraft och pressa fram ett nytt liv som ger henne ännu fler blöjor att tvätta.



Men det händer att föderskans krafter är helt uttömda. Barnet har banat sig väg med sådan energi att inte ens en utbildad barnmorska kan stoppa blodflödet. I andra fall är modern redan från början så anemisk att hon inte överlever förlossningen. Och varje gång häpnar barnmorskan över hur snabbt en skara tysta kvinnor hinner fram till huset, kristligt fördelar de skräckslagna barnen mellan sig och hyschar den nyfödda till tystnad. Dessutom hinner de tvätta den avlidna och koka gröt innan manfolket anländer.


Till sist stövlar mässande husbönder in i rummet där någon anonym kvinnsperson energiskt sopar bort spindelväv med en kvast av enris. De nickar medkännande till varandra för nu har Kristus tagit även denna kvinna till himmelska höjder. Herrens vägar är outgrundliga och antalet dagar i livet räknade och nu gäller det att hitta en ny husmor som tar hand om barnen och den unge änklingen. När Maria var yngre förstod hon inte att ha synpunkter på detta utan föll in i psalmsången om hur Herren Jesus med sitt blod betalade en syndaskuld, men numera gör hon annorlunda och säger sin mening om husböndernas liv och leverne.


Kyrkoherden har redan två gånger hunnit banna Maria för otillbörligt uppförande vid dödsbädden. Maria kan inte låta bli att skratta. Hur kan kyrkoherden rå på henne? Utan att göra skillnad förlöser hon ungar till både fattiga och välbeställda. Om hon nekade skulle prästen själv få förlösa sin grovlemmade hustru eller köra henne med häst och vagn ända till Uleåborg för att föda. Men hon säger inte nej. Hon kan inte, får inte, vill inte. Ingen annan finns till hands och följaktligen tar hon aldrig semester, för man skulle söka upp henne ändå. Till och med när hon åker till handelshuset i Kaukoniemi spanar hon ut mot vägen för att kanske få syn på någon som är på väg. Hon har bott i samma hus i tiotals år.



Maria breder smör på ett tunnbröd, öppnar dörren till salongen och går till sitt rum. Lahja och Onni har redan lagt sig. Har de lagt märke till att hon än en gång har varit ute i ödemarken månntro? Huset är numera långt och smalt och det kan gå flera dagar utan att man stöter på varandra, i synnerhet som var och en har sin individuella rytm. Hon är van vid det, och även Lahja alltsedan hon var liten, men det verkar ibland störa Onni. Han hotar med att bygga ett nytt hus där alla kan se varandra och upptäcka om någon saknas i flocken. Men ingen reagerar, saken tigs ihjäl som ett förslag från ett stöddigt litet barn.


Maria är nöjd med att hon inte har skaffat sig någon man, men däremot ett barn. Tanken på en mästrande mansperson ger henne rysningar. En bukfet karl som skulle ta för sig av henne närhelst han ville och även för övrigt bestämma över vad som behövde göras och i vilken ordning. Han skulle dessutom gå två steg före sin hustru på byvägen som det anstår en god kristen. Maria hade noterat att samma tankar grodde hos dottern som kanske också skulle förbli ensam, men så hittade Lahja sin Onni. En godmodig man, det måste medges.



Apotekaren var inte som andra, han behandlade henne som en jämlike. Han bytte inte samtalsämne beroende på om den han talade till var en man eller en kvinna och dömde inte ut andra som dummare eller svagare. Men apotekaren dog för länge sedan. Maria hade börjat gå till hans grav, sitta där och berätta om livets gång, om Lahjas liv och om sitt första barnbarn. Hon pratade fortfarande inte med apotekarens systrar utan drog sig genast tillbaka om hon såg någondera komma för att lägga blommor vid broderns grav med kors av smidesjärn.



Maria far med handen över ugnen i kammaren. Den känns varm, övre delen rent av het. Hon tackar i sitt stilla sinne Onni som förstått att hon inte var hemma och därför har tänt en brasa. Lahja är det inte, det vet hon. /---/ Maria sätter sig på en stol vid fönstret och känner efter om jorden i krukan med solfjäderspalmen är fuktig. Hon flyttar den för säkerhets skull ett stycke bort från det kalla fönsterglaset fast växten fortfarande är så späd att det skulle kvitta om den dog. 


Hon kikar ut genom fönstret innan hon drar för gardinen. Stjärnorna tindrar klart i den allt kallare vinternatten.



Maria tar på sig nattlinnet och lösgör sin långa fläta som varit virad till en knut. Tänk om apotekaren hade sovit där nu? Gnytt i sömnen och vaknat upp ett ögonblick när hon kröp ner intill honom. Maria har under sena kvällar tänkt på apotekaren och tagit på sig själv på samma sätt som han brukade göra. Hon har knipit ihop ögonen. Pressat huvudet mot kudden och spänt kroppen som en båge. Hon har smekt sina läppar med fingertopparna, tagit på kindknotor, bröst och lår. Men apotekaren kommer inte längre till henne och hon får ligga ensam i sängen medan mörkret glimmar bakom rutan.



Maria kommer på det viktigaste, stiger upp och går genom salongen och ut på verandan. Hon trevar tills hon hittar strömbrytaren och vrider om den. I hörnet ut mot gatan tänds en lampa under en glaskupa, den första i socknen. Hon lät installera den i huset så fort elledningar drogs till byns huvudgata. Den lyser hela vägen fram till korsningen där de fyra vägarna möts och vägleder dem som från ödemarken kommer med slädar dragna av renar, de hjälpsökande på skidor och män som ängslas för sina blödande hustrur.


Barnmorskan är hemma.

(Texten är ett utdrag ur romanen "Där vägarna möts" av Tommi Kinnunen.)